+

ett livstecken, sedan tystnad.
upp och sedan ned igen.
en bergochdalbana som aldrig stannar.
den stannar aldrig.
tomma, meningslösa ord.
barnslig känsla av att vara ensam i ett hav av människor.
dränka allt och gå in i apati.

Tusentals steg i tusentals år

Dracula. Lilla hjärtat. Hur många gånger har jag inte blött ner din päls med mina tårar? Ibland av saker så små och obetydliga att en femåring skulle hantera dem bättre, och ibland av saker som är större än mig själv. Du har varit ett stöd, vem hade kunnat ana att en liten hårboll på knappt ett kilo vars sysselsättning var att tugga i sig hö dagarna i ända var en stor del i min väg upp ur det värsta. Att ha någonting i den här världen som var beroende av mig var viktigt. Du och de andra grisarna behövde mig för att få en ren bur, mat, vatten och lite ompyssling. Inget stort ansvar, definitivt inget livsavgörande men det räckte för att ringa en liten klocka i mitt huvud.
Men men. Du har haft ett långt liv. Man kan inte begära mer än sju år.


.

Livrädd för att du ska inse att jag inte är värd att vänta på, att du är för fin för mig.

-

det värsta med det här är att vakna med din tröja en centimeter från näsan. känner din doft, känner lyckan och kärleken rusa genom kroppen innan jag slår upp ögonen och inser att du inte är här. 143 mil bort, 24 dagar kvar, 576 timmar, 34560 minuter, 2073600 sekunder.

jag hatar varenda jävla nanosekund av den här tiden och jag hatar att mina förhoppningar grusas varje gång jag vaknat till.

Ge mig en kyss, en kyss att bygga en dröm på

Det är nu det börjar alltså. Helvetet som jag fasat för länge men som alltid känts väldigt avlägset, till och med igår.
"Jag kommer sakna dig", kramar, kyssar, cigg mitt i natten vid en öde kyrka, vakna tårögd bredvid en lugnt sovande flickvän, uppskjutande på det oundvikliga avskedet, mer tårar.
Mina ord kändes meningslösa. Hur många gånger jag än sa orden "jag älskar dig" kändes de ändå inte tillräckliga. Jag ville skrika ut dem, rista in dem, få dig att förstå. Att ingen är så betydelsefull som du, det finns ingen annan människa i hela världen som någonsin fått mig att vara kär som jag är nu. Att du då ska vara borta från min sida i fyra hela veckor, utan någon kontakt, är otänkbart. Jag är van vid att kunna få tag i dig dygnet runt, att aldrig ha dig långt borta, att hela tiden ha kontakt. Det är här tortyr, ren tortyr.

När halva ens själ slits ifrån en, hur håller man ihop utan falla sönder i små, små bitar?

RSS 2.0