Lycka in a box.

På tisdag åker jag till Peace & Love med mina fina vänner och fina flickvän. Jag är glad.

-

Länge sen jag hatade såhär.

Vad är min tystnad värd

Snart är mitt första år på Livsmedelsprogrammet över. Mer än halva den tiden har jag kunnat titulera mig flickvän, och eventuellt lesbisk. Just den biten är jag kanske helt hundra på än, men för min del spelar det ingen roll. En procentsats över hur mycket jag gillar tjejer och hur mycket jag gillar killar är inte relevant. Huvudsaken är att jag älskar min flickvän mer än någonting annat på detta klot vi bor på.
Därför får jag panik över minsta snedsteg. Och tro mig, jag trampar mer snett än vad jag trampar rakt. Jag har alltid haft problem med relationer, vänskap som kärlek. Jag har aldrig varit bra på att tygla mitt temprament och tänka efter innan jag öppnat min alldeles för stora mun och vräker ur mig dumhet efter dumhet utan att tänka. Helt samvetslös är jag dock inte, och lite självinsikt har jag nog. Jag har insett att vissa saker sårat, och att jag överdriver det mesta till en löjlig grad. Men mitt ibland uppblåsta ego och min stolthet har kommit iväg för vissa ursäkter som skulle ha utfärdats för länge sen. Framför allt till en gammal vän som inte varit det på länge, men som ändå blivit utsatt för min aggression utan större orsak.

Det värsta är när alla mina brister går ut över mina nära. Min ilska och trötthet över att två gamla vänner inte kan hålla sams, min frustration över förändringar ingen styr över, min brist på tålamod. Jag har många havererade vänskapsrelationer att se i min backspegel, och det borde betyda att jag är en exceptionellt kontrollerande person. Vem vet. Hade jag haft lite självdisciplin hade jag kanske tagit tag i det någon gång.
Den här gången är det äkta intalar jag mig själv. För den här gången är  det verkligen på riktigt, det bär eller brister på min förmåga att kontrollera mig själv. Det värsta som skulle kunna hända var om personen jag inte kan föreställa mig att vara utan insåg att det inte är värt det. För just nu förstår jag inte hur hon orkar.

RSS 2.0