-

Powerwalk, balträning, matinköp, sola. Min dag i korthet, så ser det ut.

fredag.

Partyfredag, wooooopety! Ellernjakanskeinteva. Igår träffade jag mina fina vänner hos Elin och tillsammans grillade vi och hade det fint. När jag kom hem bestämde sig min förkylning som legat och myst lite de senaste dagarna för att bryta ut med full kraft. Så pang boom, feber och halsont bara sådär, superskoj.
Kämpade mig upp ur sängen i morse för skriftliga nationella i svenska som gick braaaa, sen har jag legat i sängen och sovit bort hela dagen. Träffade familjen en stund för firande av lillasysters födelsedag och nu är jag tillbaka i min fina soffa och väntar på sambo.
Imorgon åker vi till Skeda och är hundvakt, det blir grejer det. Hoppas min feber går över snaaaart för detta suger, hejhopp.

kärlek

Den senaste tiden har jag jobbat, gått i skolan och vandrat några varv runt Linköping. 
Och idag blev jag världens lyckligaste människa eftersom det nu är helt klart att det flyttar in en fluffig liten varelse hos oss i sommar, waaah!

måndag.

haft en fin helg, vaknade med halsont och vägrade gå upp imorse och var arg på vincent, som svarade med att gå och köpa rosor åt mig. jag är inte värd den mannen.

Maybe I can change your mind

Håller andan i väntan på att det ska ta slut. Lever på hoppet att jag blir en annan människa när det är slut. 
 
Ligger med vidöppna ögon. Jag är fullt medveten om att jag kommer vakna tjugo över sju imorgon bitti och vara arg och trött och med bara en enda tanke i huvudet, "Neeeeej jag vill inte, vill inte vill inte." Ändå ligger jag vaken och lyssnar på Paramore, andas i takt med min man och funderar. Funderar, funderar och funderar lite till på hur jag ska göra med jobbet som jag bara blivit erbjuden helt sådär utan ens ha sökt. Ja, jag är fullt medveten om hur himla dum jag är som inte bara är tacksam och tar emot haha. Men i min värld ska allt tänkas över tusen gånger och sen tusen gånger till. Osäkerheten själv här, hejsan hejsan. 

all along it was a fever.

Sitter här uppkrupen i soffan med en kopp violte och läser igenom gamla inlägg från april förra året. Som jag förundras över hur livet kan ändras, på bara ett år. Då var jag så full av tvekan och osäkerhet, och vägrade att se den egentliga anledingen. Det är så tydligt i den här texten jag skrev då.
 
Likgiltig. På många sätt. Den enda tanken som går runt i mitt huvud är frågan om det verkligen ska vara såhär? Och i så fall, varför över huvud taget fortsätta? Längtan från förr växer sig i sådana lägen, starkare och starkare. Att en gång för alla ta den lätta vägen ut. Den som kräver minst av mig.
 

Tänk att nu lever jag tillsammans med en person jag önskar att jag får dela resten av mitt liv med, jag har tillsammans med honom och på egen hand stora planer för framtiden men framför allt finns det nu inte längre några falska människor kvar i mitt liv utan bara människor jag genuint tycker om och som går att lita på. Jag är så glad över att det har blivit så enormt mycket bättre och att jag trots allt inte är fylld av hat eller bitterhet mot allt negativt som hänt. Ja jävlar, så bra allt kan bli ändå.

torsdag.

Sitter hemma i något slags dis av illamående och feber, njuter trots allt av sällskapet från min andra hälft, skickar bitchiga mejl till det där idiotföretaget som tillverkat våra studentmössor och njuter lite till av att besitta gåvan av att kunna uttrycka mig aggressivt och korrekt på samma gång. Ja, det är i mina ögon en bra egenskap. Jag har sådana också.

punkt.

(jag fyllde förresten nitton igår. dessutom klippte jag banden med linghem för gott, i och med att mina föräldrar flyttade till stan. good bye linghem, vi har haft många fina och många hemska stunder men nu är vi färdiga med varandra.) 
 
 
 

the future is here.

Funderar över framtiden. Jag har varit så glad sen lovet började förra onsdagen, så full av energi. Anledningen till det är förstås att jag sluppit skolan, sluppit omges av den ofantliga mängd idioti som cirkulerar i den miljön, sluppit känna ångest över något prov i något ämne som jag inte bryr mig det minsta om. Jag hatar verkligen varenda sekund jag måste befinna mig på skolans område.
Det ironiska är att det känns konstigt och ärligt talat lite jobbigt att det snart är slut. Om två månader är allting över, alla mina år i skolan får ett abrupt slut och jag kastas plötsligt ut i vuxenvärlden utan plan eller skyddsnät. Skolan kan jag utan och innan. Jag vet hur allt fungerar, hur jag ska bete mig, vad jag kan förvänta mig av omgivningen och vad som förväntas av mig. Plötsligt ska denna trygghet bara försvinna och istället läggs helt ny, okänd mark under fötterna på mig och jag måste lära mig att navigera i en ny värld.
Det känns otäckt, men samtidigt så himla bra att veta att om två ynka månader, kan det tillstånd av frid och glädje jag befunnit mig i den senaste veckan bli permanent. Och det är värt rädslan och osäkerheten som följer med.

RSS 2.0