ogenomskinlig grå.

Tillbaka till vardagen. Sova länge, gå runt i lägenheten och plocka lite med disk och tvätt, ta en promenad, döda tid framför TVn, laga mat, tillbringa knappt två timmar med sambo innan det är dags för några timmars jobb. Komma hem till sovande sambo och katter, försöka somna tidigt, men istället ligga vaken hela natten. Jamen så ungefär ser det ut.
Njuter av de små sakerna som förbättrar helheten. Som att få ha halsduk på sig igen. Som att känna höstens lukt. Som att se alla dokumentärer jag kan komma över och lära mig saker. Som att
titta på mina älskade, älskade katter och allt de gör. Som att få lyssna på alla mina favoritlåtar och sjunga med så högt jag kan. Som att de där få timmarna på jobbet iallafall oftast är ganska trevliga. Ja, det är kanske de små detaljerna som gör det ändå.

Tillbaka till verkligheten

Hemma i min egna säng, med motstridiga känslor. Det har varit en bra vecka, 27 grader och sol varenda dag. God mat, gott vin (jajamen, kan nu titulera mig som rödvinsdrickare!) och fantastiska vyer. Jag har aldrig varit på ett så vackert ställe som Toscana, det slog verkligen alla mina förväntningar. 
Men samtidigt är det ju alltid skönt att komma hem. Även om vi höll på att förfrysa i våra tunna kläder när vi klev av planet i natt och möttes av nollgradigt, så känns det rätt skönt med höst. Jag gillar ju faktiskt verkligen hösten, och speciellt dagar som idag med klarblå himmel och trädens gulnande löv som utsikt. 
Dessutom kryper det upp saker man kanske inte visste eller ens vill veta när man bor så tätt inpå varandra en hel vecka. Bor man arton personer i ett hus och dessutom dricker vin varenda kväll dyker det upp hemligheter, och dessa cirkulerar nu i huvudet på mig och är lite svåra att bli av med. 
Men jag ska försöka skingra tankarna med en sväng på stan snart. Jag är ute efter ett par jeans och en kappa som jag spanat på länge, hoppas hoppas hoppas den finns kvar. 
För att avrunda detta flummiga och spretiga inlägg lägger jag upp lite bilder från veckan. Tack och adjö.





Haha, ja här är då det Lutande tornet i Pisa. Ungefär lika intressant som det ser ut. Det är ett torn, det lutar. Men måste man fördriva tid så måste man. 

hjärnspöken.

Njuter av värmen i Italien med min familj och släkt. Jag är glad mest hela tiden och det är med väldigt lätt hjärta jag somnar om kvällarna, i armarna på min älskade man som ger så mycket kärlek. Men ändå dyker du upp gång på gång i mina drömmar. Jag tänker aldrig på dig längre, men i drömmarna kommer jag inte undan. Och jag förstår inte hur du fortfarande lyckas påverka mig, få mig att tveka på allt jag trott varit säkert, och hur du efter all denna tid kan betyda så mycket att jag drömmer om dig natt efter natt. Jag förstod mig aldrig på det grepp du fick om mig, men jag förstår nu att det kanske aldrig kommer försvinna. 

D

Idag har jag äntligen träffat Hanna och Jakob. Vi tog en lång fika och pratade om livet och det var som om ingen tid alls förflutit. De är för jäkla mysiga de där. 
Tyvärr möttes jag av en sjuk pojkvän när jag kom hem, han har lyckats rätt bra med att tajma in sin förkylning med tanke på att vi drar utomlands på lördag. Förhoppningsvis har skiten gått över då. Senare smsade även min chef och skrev att jobbet ikväll var inställt, så där gick jag miste om några viktiga timmar. Eftersom jag varit sjuk och åker bort nästa vecka missar jag massor med jobb och får inte alls lika bra lön som jag hoppats på. Men det finns ju ingenting att göra åt det. Jag blir trots allt bjuden på en resa till solen och värmen, och det känns helt okej nu när hösten plötsligt är här. 

Utkast: Jun. 29, 2012

I natt lyssnar jag på alla de där gamla låtarna. Som jag lyssnade på då, under de där åren då allt var som ett töcken men som det ändå finns knivskarpa minnesbilder från. Jag minns exakt vad jag lyssnade på när jag satt i bilen på sjukhusparkeringen och vägrade att lyssna på min pappas vädjanden att följa med in. Jag minns att jag upprepade låttexten i mitt huvud för att blockera kärringens röst. Hon som kom med påstående efter påstående om hur en tolvåring fungerar och känner och att mina tankar inte var riktiga. Jag var för ung för att känna, för ung för erfarenheten jag bar på. Men tydligen inte för ung för att proppas full med piller som inte fungerade, som förvandlade mig till en zombie istället. Tänk om hon bara lyssnat, tänk om de bara lyssnat istället för att inte tro mig.
Jag minns många av de låtar som jag lyssnade på alla de nätter jag satt uppkrupen i sängen och karvade i mig själv. Med ena härluren hängande utanför örat, rädd för att någon skulle komma in och avbryta min livsviktiga ritual.
Jag minns exakt vad jag lyssnade på en kall novemberkväll när jag gick över en mörk fotbollsplan. "Släpp det här nu, sluta vara en sån jävla idiot. Det kommer aldrig hända." Många år senare tänker jag fortfarande likadant.
Fantastiskt vad mycket minnen lite simpel musik kan väcka till liv. Saker jag inte tänker på, saker jag pressar in i ett undanskymt skrymsle där de får förbli gömda tills de plötsligt gör sig påminda.

(11 september 2013. Denna text har jag aldrig vågat publicera men nu känner jag att det inte längre spelar så stor roll. Vissa saker stämmer till viss del fortfarande, andra är numera historia. Men visst kan jag fortfarande minnas.)  

min eventuella tumör och jag.

Ofta skriver jag långa texter bland mina anteckningar som jag ibland gör till inlägg här eller helt enkelt inte visar för någon. Men i samband med Blogg.ses uppdatering går det inte längre att klistra in extern text, så jag nöjer mig med att sura lite över det. Jag och min inbillade hjärntumör orkar inte och vi ska nu sova istället för att fundera. God natt. 

villintelevaförtillfället.

Klockan är efter tolv, det är tisdag och jag har nu varit sjuk i en vecka. Jag har aldrig varit med om en så utdragen och envis förkylning. Hela dagen har jag varit övertygad om att det är lunginflammation men tydligen har jag inte tillräckligt hög feber. Svårt att andas och ont i bröstet stämmer in iallafall.
Jag skulle ha träffat Hanna och Jakob idag men det fick förstås ställas in. Fina vänner som de är hade de varit här och lämnat min favoritchoklad för lite tröst, blev så himla glad.
På onsdag ska jag hem till Elin för middag med henne och Vickan och om även det måste ställas in kommer jag bryta ihop. Är redan på gränsen till ett sammanbrott eftersom jag behövt tacka nej till ungefär 15 timmars jobb, som skulle genererat pengar som jag har ett desperat behov av.
Ska försöka lämna lägenheten imorgon, blir galen. Men innan dess lär ännu en sömnlös natt vänta, åh vad jag älskar livet just nu.


RSS 2.0