boom clap

I torsdags stod jag på jobbet och fick som vanligt ta tonvis med skit. Skillnaden var att jag verkligen bestämde mig då för att nu får det vara nog. Nu är det dags att ändra på hur livet ser ut. Så det började i fredags med att jag färgade håret. Rosa, haha. Det är lite av min nya approach till livet, when life sucks, dye your hair pink typ.
Och så börjar nu ett intensivt jobbsökande. Alla ställen där jag kanske kan passa in i hela Östergötland kan förvänta sig att jag hör av mig, för efter att denna vecka är slut ska jag aldrig mer sätta min fot på Pressgrannar igen. Förhoppningsvis, heh. Men jag lever hellre i total arbetslöshet än i den jävla misär som råder nu.
Såååååååååå ja. Så ser det ut.
 
Förresten var jag och Vincent i Vidingsjö och sprang förut, helt galet. Fem kilometer intervaller, sjukt jobbigt men väldigt tillfredställande på något sätt.

helvetesjävlajobbsökandesnartläggerjaginmigsjälvpåpsyk

När vi var på Gran Canaria så längtade jag hem. Hem till katterna, till mina vänner, till min säng, till allt. Två dagar tog det tills jag började längta bort istället. Fy fan alltså. Jag är så jävla arg och trött på det här. 

Jag är trött på att mina tankar kretsar runt jobb och jobbångest 80 % av mitt dygn, för inte ens när jag sover försvinner de tankarna. Imorgon ska jag jobba på PG för första gången på mja, en och en halv, två månader kanske. Och trots att jag vaknar med en klump i magen av ångest varje dag, så är den klumpen ännu större nu när jag vet att jag måste tillbaka dit, till det ställe där folk behandlar en som skit, som dum i huvudet. Men det är det enda ställe som vill ha mig. Det är det enda jävla stället där jag får jobba. 

Jag gick ut skolan med en lättnadens suck för ett år sen. Jag har inga fantastiska betyg, ligger runt VG i medel, vilket är okej när man aldrig haft ambitioner att plugga. Jobb får man ju inte på betyg tänkte jag, en arbetsgivare kommer vilja ha mig för att jag är en jävligt smart tjej, jag är social och framförallt för att jag så fruktansvärt gärna vill vara bra och duktig på det jag gör. 
Men det har jag ju insett, att allt det där är bara en lögn. Jobb får man genom kontakter och det har jag inga. Och jag har inget fint CV som visar att jag är en bra person. Jag har ingenting. Den där sociala och intelligenta sidan har jag också insett att den kanske verkade större än vad den är. 

Tiden rinner iväg för mig. I december flyttar vi till ny lägenhet med nästan dubbla hyran, jag vet inte hur jag ska ha råd. Min helt fantastiska sambo offrar en stor del av sin lön för att försörja mig, hur länge ska han palla det? Och vad händer med min enda stora dröm, att bli mamma och flytta ut på en gård? Kommer jag vara närmare fyrtio innan jag kan skaffa barn? 

Jag vill inte gnälla, jag vill inte skylla ifrån mig. Men det här är det enda ställe jag kan verkligen uttrycka hur fruktansvärt jävla påfrestande det är med arbetslöshet. Man ska helst bara nicka och le när jobb kommer på tal och kläcka något käckt i stil med "nä inte så mycket svar men jag håller modet uppe!!". Att gnälla på att man sitter hemma hela dagarna är inte okej men jag lovar att det är mer psykiskt knäckande än det är att jobba heltid. 

jag är vålnaden.

Hemma. I min soffa. Med katter och ljus. Åh vad jag trivs.
Jag lagade fet mat förut. Parmaskinka med honungsmelon och tunnbrödschips med färskost till förrätt och helstekt oxfilé med potatisgratäng och rödvinssås till varmrätt. Varför då undrar ni? Nä inget särskilt, firar ba två år med Vinne idag. No biggie. Blir lätt två år till. Det är så vi jobbar, satsar på att dubbla tiden hela tiden. Så a.

Men han har dragit iväg för att hänga med sina polare så jag kan sitta här själv och göra min absoluta favoritsyssla, lyssna på deppig musik och sjunga med. Grannarna får definitivt veta att vi är hemma igen.
Är det förresten en synd att känna lite, lite myskänslor i magen pga höst?
Nä nu börjar Paradise Hotel snart dvs underbaraste stunden på dygnet så jag hinner precis nämna att mina föräldrar ska skaffa katt, en brittisk korthår som jag är så jävla excited över att gulla med, omfg katter <3
OKEJ det börjar nu herå.

hej då en stund

Imorgon åker jag till Gran Canaria med V. Ska bli fint. Är taggad egentligen, men är förtillfället inne i en bubbla. Det ska bli mitt nya ord för detta tillstånd. Attack, svacka, skov, allt låter så himla hårt. Bubbla är perfekt.
Kommer sakna mina barn mer än livet men Vickan kommer bo här så jag vet att de kommer ha det bra.

När jag kommer hem ska jag vara lycklig och brun. Framförallt brun. Det är prio ett på denna resa.

Skoja bara.

död åt mänskligheten

Jag ligger på soffan och är förbannad. Det är jag ju jämt, så det är ju inget ovanligt. Tänkte bara på att himlen är så mörk, men snart är det vardag igen. Klockan tre på eftermiddagen i december ser det likadant ut. Fy. 
Om fyra timmar ska jag jobba mitt sista pass och sen ska jag bli full med mina vänner och ta två veckors semester då jag inte bryr mig ett skit om något eller någon. Jag hatar människor. Piss.

RSS 2.0