fake it.

om tre timmar ringer alarmet på mobilen. ynka tre timmar. men jag kan inte sova, alla tankar virvlar runt som en tornado där inne. ögonen rör sig under ögonlocken, jag vrider och vänder på mig men oron i min kropp går inte att bli av med. det är en kliande känsla, som sprider sig som ett gift för varje slag hjärtat slår. jag vill skrika rakt ut, vråla rakt in i ett tomt rum, skrika tills rösten tar slut och sen slå igen dörren och kasta nyckeln. där inne kan all oro, ångest, sorg och annat ovälkommet få leva och frodas, men inte i mig, inte nu. 
men å andra sidan är ingen lika bra som jag är på charader. ingen kan skratta så äkta som jag kan, trots att det känns som om något skär sönder mig inifrån. ingen kan låtsas som jag kan, så därför fortsätter jag må bra och vara glad utåt. det är så mycket lättare så. 

min lille kisse.


Äh vadå tänker ni, ännu en mörk bild med dålig kvalle föreställande Josse och katt, big deal, sett förut tusen gånger om, speciellt på Instagram. Nääää hörreni, där har ni fel! För imorse skedde något som inte händer för ofta. 
Jag vaknade vid sextiden imorse och upptäckte till min förvåning att jag låg och skedade med Stinson, som dessutom krupit ner UNDER täcket. Alltsåååå??? Han må vara gosigare än de flesta katter men han är fortfarande en individ med väldigt mycket integritet och han är noga med att aldrig bli för närgången. Men så händer detta och jag blev så djup lycklig där jag låg i mörkret. Och han låg dessutom kvar tills jag gick upp ett antal timmar senare. Min lille korv, gud vad gosigt vi hade det. 

det är över men ändå inte.

det finns inga ord för det på det här jävla språket
jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak

har för mycket känslor för mitt annars kalla hjärta.

hoppar mellan olika sinnesstämningar. hinner knappt landa innan jag kastas över till nästa. så kall, så arg, så bedrövad, så glad, så kär, så likgiltig, så oerhört förvirrad. skulle behöva ett minnessåll, ett sånt som dumbledore har. om jag kunde ta varje tanke och bena ut dem var för sig skulle saker och ting kanske bli lite tydligare, för just nu vet jag inte vad jag vill eller vad jag känner. det enda jag vet att läget är ohållbart, det kan inte fortsätta såhär. eller? 

duktig tjej

Har egentligen ingen lust att skriva här men jag vill för alltid minnas denna dag. För jävlar i helvete vad stolt jag är över mig själv. Jag kom hem klockan fyra imorse, full som en kastrull och helt förstörd. Klockan sju, TRE timmar senare ringde klockan och jag gick upp, kämpade emot spyan i halsen och drog sedan iväg till simhallen och simmade med mamma. Fan vad jag är bra. 

offret och monstret.

Nämen se där, minutvisaren har krupit över midnattssträcket och det är ett nytt dygn. Nittonde februari idag, vilket betyder? Två och ett halvt år. Yes. För två och ett halvt år sen bestämde vi oss för att bli tillsammans. Jaha så vad händer då, denna ändå ganska stora, ganska betydelsefulla dag? 

Inte. Ett. Jävla. Piss. 

Vi ska inte ens träffas. Ja förutom den halvtimmen han kommer hem och äter den mat jag lagar åt honom varenda dag. Sen ska han iväg igen. Visst skulle man kunna tro att jag var ledsen över det men det är jag inte, det känns bara skönt på alla sätt. 

Vi bråkade ikväll. För första gången på länge. Jag var arg och frustrerad som vanligt och han var som vanligt konflikträdd och drog på sig offerkoftan. Han gör gärna det, tar på sig rollen som liten och oförstående, sätter sig i ett hörn och säger "jag förstår inte, måste du vara så arg, jag vill inte bråka" och gör mig till ett fräsande, skrikande, helt oresonligt monster. Och att alltid vara the bad guy gör en till slut till the bad guy. Jag tar numera alltid på mig skulden för allting som händer. Alla känslor jag har är fel, för stora, för överdrivna. 

Men den här gången känner jag knappt något alls. Kommer inte ens ihåg vad vi sa. Satt mest och störde mig på att han hade något på näsan. Så nu ligger han på soffan och jag i sängen. För det är ju synd om honom. Offret ligger och är ledsen på soffan medans monstret ligger i sängen och inte bryr sig. Ungefär så är läget. Men härligt, tack för två och ett halvt år av detta, hoppas vi håller ihop för evigt. Puss älskling. 

Tänker ligga i sängen med de här två hela dagen.





Gone girl.

"Om vi blir svikna kan vi alla lämpliga repliker; när människor vi älskar dör, så har vi redan alla orden för det. Om vi vill spela rollen som uppkäftig, självsäker eller bara idiotisk, så vet vi alltid hur. Vi utgår alla från samma gamla nötta manuskript. 
Det är en svår tid att vara människa, bara en verklig, faktiskt människa, istället för en samling personlighetsdrag som på förhand valts ut av en personlighetsautomat. 
Och om vi nu alla spelar teater kan det inte existera något sådant som en själsfrände, för vi har inga själar. 
Det hade gått så långt att jag inte fann någon som helst mening med någonting, för jag är inte någon verklig person och det är inte någon annan heller. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få kunna känna mig verklig igen."

Från Gone girl, älskade filmen, älskar nog boken ännu mer. Perfekt för mig som blir lite upphetsad av djupa, deppiga texter. Och just den här biten kände jag igen mig i som inget annat. 

Aska.

Idag har varit en bra dag. Jag sov ingenting inatt utan vred och vände mig nästan hela natten. Hade nyss somnat när Vincents klocka ringde och märkte inte ens när han drog iväg till jobbet. Jag låg kvar till halv tolv och gick sedan upp och åt frukost. Sen har jag städat, läst i min asgrymma bok och sen varit ute och gått. Tog mig iväg till Aska idag, jag som har en lite halvkonstig grej för gravplatser borde kanske ha gått dit tidigare men bättre sent än aldrig. Hittade en stig i skogen och halkade fram som en liten pingvin med händerna i fickorna. Väl på plats var jag lite besviken ärligt talat, saknar kyrkogården inne i stan som är väldigt mycket finare. Jag älskar att gå omkring och kolla på alla vackra gravstenar men nä, Aska var inte min grej. Men gött att ha tagit sig ut ur lägenheten iallafall, poäng till Josie. 

vi låtsas som om livet funkar.

Det här. Havet upp till knäna, solnedgång, lite vind i håret, allt det längtar jag efter. Aldrig har jag längtat bort så fruktansvärt intensivt som jag gör nu. Behöver inte ens vara varmt, även om det skulle vara trevligt. Jag skulle så gärna bara vilja släppa allting. Oron över jobb, förhållande, vänner, allt. Slippa tänka på hur varenda mening formuleras, vakta så inte fel ord slipper ut ur min mun, slippa gömma mig. Att bara dra. Skita i att säga något till någon, bara åka. Det vore inte helt fel.
 

dag sju och hej igen absoluta jävla botten.

Idag är jag så jävla arg. På andra människor men som alltid allra mest på mig själv. Jag är så dum, så oerhört, fruktansvärt dum. Jag gräver inte bara min egen grav, jag praktiskt taget skyfflar jorden ner över mig själv. Jag sover så mycket jag kan tills jag blir tvingad att vakna och då lägger jag mig tyst och stilla i soffan istället. Ingen mat, mat är äckligt. Jag håller för i helvete inte ihop. Jag går sönder i sömmarna, jag faller isär och den här gången finns ingen där som plockar upp bitarna. Jag förtjänar inte någon som plockar ihop mig igen. Det bästa vore om jag bara fick krocka med bilen och få ett snabbt jävla avslut för jag ser inget väg upp ur det här hålet. Jag hatar er, ni hatar mig, jag hatar mig. Fuck you världen. 

dag sex med huvudvärk och femtio nyanser.


Såhär känner jag idag. Stökig och arg. Hemma igen och direkt blev jag sjuk ännu en gång. Totalt orkeslös och svag, fy fan. Men gissa vad jag ska göra ikväll? Jag ska ut såklart. För det är det jag lever för. Först snuskbio och sen vin, ja vad som inte dödar härdar liksom. 

dag fyra och jag förtjänar Lambi för i helvete.

Igår var större delen av dagen dags harmonisk. Jag gled runt och myste hela dagen, drack lite vin, drog på mig en klänning (?) och hoppade runt och sjöng till Rihanna och Zara Larsson (?) och allt var frid och fröjd. Somnade nöjd med dagen. 
Och vaknar på Motala kommuns motsvarighet till nordpolen. Självklart hinner brasan dö över natten, ingen surprise där och stället värms upp av kaminen = ingen eld ingen värme, basic fucking math liksom, inget konstigt. Det var ju bara det att jag skulle få igång en ny eld här imorse när jag vaknade. 

Men det gick ju inte, förstås. Har ju bara lyckats tända tre miljarder gånger förut då va men okej, skit i det då. Emojosse vädrar frustration och kryper självklart fram och säger "jag är en så fruktansvärd jävla människa att jag inte förtjänar värme iallafall......" *drar lite i emoluggen*
Så jag kröp ner i sängen igen, deppade lite i någon timme eller så, tills min mer hurtiga sida bestämde sig för att nä, vi testar igen! 
Sagt och gjort, efter en timmes slit med den där helvetesbrasan så hade det börjat ge med sig lite. Elden dog inte hela tiden utan det fanns en liten låga som orkade kämpa på. Då höll jag på att kissa på mig så jag bestämde mig för att lämna kaminen för bara en minut för att tömma min stackars blåsa. 

Och så när jag sitter där, färdigkissad med bara torkandet kvar så händer det. Toalettpappret bestämmer sig för att håna mig totalt. Varje gång jag ens funderar lite vagt på att ta en bit så faller allting bara sönder. Det är som om hela rullen bara smulas sönder av min blotta existens. Där och då brister det för mig. Jag må vara en hemsk person, jag må ha gjort många, många fruktansvärda saker i mitt snart tjugoettåriga liv (försöker nämna det så mycket som möjligt så ångesten ska lätta lite, tjugoett, tjugoett, tjugoett) men jag förtjänar inte det här. Alla människor, mig själv inkluderad, förtjänar ett drägligt jävla liv med toapapper som är funktionsdugligt. Jag förtjänar Lambi. Jag förtjänar Lambi, för i helvete. För det finns bra saker som jag gjort också, och för de sakerna förtjänar jag motherfucking jävla Lambi, inte det där jävla lågprispappret som krullar ihop sig och dör bara för att man råkar andas i närheten av det. Så det så. 

Nu är jag på plats framför brasan igen, som nu både brinner glatt och värmer riktigt gött. Och jag känner mig redo att åka hem och våga möta världen igen. Och det första jag ska göra är att köpa det dyraste, finaste toapapper jag kan hitta. För den nya versionen av Josefin som jag fann är i skogen, tycker om sig själv tillräckligt mycket för att unna sig det. 


Nu jävlar brinner det! 

v.

Min själsfrände, min vapendragare, min bästa vän. Hon bara ringer, vi bara pratar, tiden bara går. Två timmar av prat om allt och ingenting och herregud vad jag älskar henne. Världens allra bästa, finaste, underbaraste, lämna mig aldrig för då kommer jag vara tvungen att sluta blanda in engelska i mitt språkbruk och det vore en tragedi. 
Äh vi kör en suddig fyllebild på det för det är så jävla vi. Puss. 



dag tre.

Här ligger jag på golvet. På ett golv i en stuga på en kulle vid en sjö utanför en stad i ett land på en jord. 
Har suttit framför brasan här en stund och läst. Läst en bok som fått mig att skratta, min oerhört torra jävla humor är uppenbarligen intakt. Och det måste ju ses som en framgång för mänskligheten, för vem vill leva utan mina oslagbara skämt? 

Jag hade tänkt gå ut och gå en sväng, mest för att faktiskt hinna uppleva lite av dagsljuset innan det blir mörkt. Men jag är lite rädd för halkan här, jag är rädd att halka och slå huvudet i marken och dö. Fy fan vilket oglamoröst sätt att dö, dödsorsak isfläck liksom, låter som om det är Josefin 98 som dött då och inte Josse 20 (börjar närma sig 21åh herrejävlar vilken ångest) 
Då är alternativet skogen då, och där uppstår två andra problem. Halvmeterdjup snö = kräver stövlar och bävernylonsoverall vilket jag inte äger, och så är det ju djuren då förstås. Det hade gått runt en älg här på tomten upptäckte jag förut, och jag vägrar att stå öga mot öga mot en älgjävel. DÄR kan vi snacka oglamorös död, att hittas ihjälstångad av en älg, nerkissad av skräck och alldeles frostig. Nnnnnnä, stannar nog inne istället. Men då kommer problemet med vinet. För självklart finns det vin här, en hel box fjortisvin som bara väntar på att drickas upp, och då kommer jag självklart inte kunna kämpa emot impulsen att skicka iväg det där smset som jag velat skicka sisådär en gång i minuten de senaste dagarna. Så jävla pinsam hahaha, åh så jävla pinsam du är lilla gumman. 

Jag är mörkrädd för övrigt. Har alltid varit det. Finner framförallt fönster väldigt obehagliga när det är mörkt. Hur ska jag hantera rädsla och denna isande, ilande, svidande, fruktansvärda, oändliga, eviga, iskalla jävla saknad samtidigt? Det är ett mysterium. Du får gärna hjälpa mig med det. Ge mig ett endaste litet tecken på att allt inte bara var påhittat. 

Det är så tyst här att det är helt sjukt. Det är öronbedövande tyst, trots allt fågelkvitter och knäppandet från kaminen. Jag har i och för sig fortfarande ett ganska så ordentligt vakuum i öronen efter min förkylning så hörseln är ju ganska långt ifrån hur den borde vara men ändå, det är så himla tyst. 

Det får nog bli en promenad ändå. Dör jag på en isfläck vill jag att Järnspöken ska spelas på min begravning och jag vill ha en katt på min gravsten. Bra, då litar jag på att ni få människor som läser detta förmedlar dessa önskningar till berörda personer om olyckan skulle vara framme. Eller isfläcken. Eller älgen. 

dag två.

inatt somnar jag i en annan säng. en som inte är min men som ändå är hemma. ikväll lämnar jag mitt hem för mitt andra hem. lämnar den här staden för skogen. och det känns underbart. för första gången sedan det nya känner jag en aning av en känsla och det är lättnad. en lättnad att få åka och lämna allt det här. jag vet inte om det är för en dag, en vecka eller för alltid men det gör ingenting. för det kommer bara vara jag och mina demoner där. ett halvt liv av undanflykter och lögner tar slut ikväll.
 
en reflektion. jag har gått ner tre kilo sedan förra veckan, två av dem sedan i lördags. hur är det ens fysiskt möjligt? någon klok människa får gärna ge mig ett svar på det för jag fattar inte. är det vikten av en själ som lämnar en människa? för jag är ganska säker på att den är borta.
 
 
 
har du börjat hata mig än?

dag ett.

första dagen i det nya livet. livet efter. det är fred för tillfället, en tyst och bräcklig fred men den finns där. och en del av mig är besviken för jag hade nästan önskat att bli slagen sönder och samman. 

got me lookin so crazy right now

Någon har fyllt min hjärna med typ kolasås. Riktigt jävla kall kolasås, trögflytande och tungt. Poetiskt, eller hur? Med andra ord har jag lyckats bli sjuk. De fem timmar jag jobbade idag var helvetiska haha, irriterade nog en hel del fint kontorsfolk med mitt snörvlande, hostande och mina hasande fötter men ja sucks to be you. Känslan när klockan slog elva och jag fick hasa mig hemåt var kanske det trevligaste jag upplevt i år.
Kom hem efter en läskig bilfärd hem (kolasåshjärnan och mina ögon samarbetade rätt taskigt där ett tag, så förlåt till den vita Volvon jag inte såg i tid och som fick bromsa lite väl häftigt kanske, heh) kom jag hem till SamboBo som inte började förrens ett idag. Han tryckte i mig lite allergipiller och Ipren, stoppade ner mig i sängen, placerade två katter på varsin sida om mitt huvud, pussade mig på pannan och drog sedan iväg och jobbade. Tre (!!!!) timmar senare vaknade jag av hans vanliga "hej älskling jag har lunch nu", orkade svara med ett emoji-hjärta och somnade sedan om igen.
Men nu är jag vaken, woop! Och med några nutellamackor i magen är jag rätt pigg måste jag säga, yey till mig. Resten av denna kväll ska spenderas med lite käk och sedan hoppas jag att jag och SamboBo ska spela Far Cry, för det är typ det bästa jag vet. Måste erkänna att jag är jäkligt sugen på vin som vanligt såhär en fredagskväll men nä, förhoppningsvis blir det imorgon istället. Snorjosie och Vinjosie går inte ihop.

you're holding in your hands the two halves of my heart

Ja. Fan alltså. Hur jag än formulerar det här blir det bara fel ändå. För jag har inga ord som på riktigt förklarar hur det känns. Hur det känns att verkligen, verkligen tycka om en person, att se denne person som en riktigt nära vän, någon man litar på och någon som finns där. Hur det känns att tro att man kommit nära denna människa, att man funnit en trasig själ i en värld av trasiga själar som matchar med ens egna sår och ärr. Hur det känns att bli sviken av den personen. Att få veta att man bara är en i mängden, en i raden av många. Att få veta att den här människan som man bryr sig så oändligt mycket om inte bryr sig om en tillbaka. Det är en riktig jävla sorg ärligt talat.
 
Ingen trampar på mig. Ingen gör sig rolig på min bekostnad. Ingen, ingen, INGEN utnyttjar mig. Men det är vad du gjort, och jag har bara låtit det ske, för någonting med dig gör mig svag och dum. Men det är färdigt med det. Jag kan inte försöka se det goda i någon som bara vill visa det onda. Men jag kommer sakna dig, det kommer jag verkligen. Eller så kommer jag sakna det jag trodde vi hade.

RSS 2.0