ångest på Maxi och att vara snäll mot sig själv

Den här helgen har varit ganska onödig. Förutom hänget med Frida i fredags (som iofs var så himla värt, gos på hennes enorma balkong och klapp på fina lilla Maja) har jag inte träffat någon eller gjort något av substans. Helt sjukt eftersom jag bryter ihop av att inte ha något planerat på helgerna. Bröt ihop lite också, men inte så mycket faktiskt. Ja jag kraschlandade men jag bröt faktiskt inga ben. Lite stukad och tilltufsad men i grund och botten hel. 

I lördags åkte jag till stan så fort jag vaknat och köpte vin och mat från Ming, åkte hem och åt och sen hände ingenting. Jag blev dissad helt enkelt. Jag, Josefin Ellinor som inte låter sig trampas på, blev plötligt tjejen som sitter och väntar på ett sms och kollar mobilen fjorton gånger i minuten. Det är ju bara så fruktansvärt pinsamt och det tar fan emot att skriva det här så ni små själar som läser det här faktiskt får reda på mitt nederlag. Men så var det helt enkelt, jag blev dissad. Sträckkollade på Sons of Anarchy och har under den här helgen plöjt igenom hela säsong två, där får ni en känsla av hur produktiv jag varit. 

Men igår så försökte jag faktiskt ta tag i livet lite så jag satte mig på cykeln och tog mig till Tornby. Gick en runda på Ikano och gjorde av med lite pengar på smink och kläder, sånt som annars gör mig glad. Men den här gången funkade det inte direkt. Tog mig även till Maxi och djuraffären och köpte proviant till mig och kidsen och den där stunden jag tillbringade inne på Maxi var ta mig fan det värsta jag varit med om på länge. Jag kände hur ögonen var uppspärrade, hur jag irrade runt utan att kunna tänka klart, hur andningen skenade iväg för mig och hur ont det gjorde i bröstet. Fick nog någon sorts lightvariant av en panikattack. Och varför då kan man undra. Ja jag vet inte riktigt, men min teori är att jag insåg hur ensam jag är. Jag och V handlade alltid tillsammans, alltid. Det var inte så att en av oss tog bilen och åkte iväg, nej det var vår grej att alltid handla tillsammans. Det blev liksom dagens händelse att åka iväg till Maxi. Och så plötligt kommer jag på mig själv med att stå där med en fjollig rullkorg full med mat jag inte vill tillaga eller äta för jag vet att det kommer inte bli kul att laga maten och det kommer inte smaka bra att äta den. Det var bara så jävla hemskt.

Men jag tog mig hem, jag åt faktiskt middag och jag tog mig ur det. Nu ligger jag här efter att ha delat mina tidningar och mår bra igen. Så jävla gött att ha kommit så långt att även efter att ha skakats om ganska rejält finner jag ändå fotfästet och kan tänka snälla tankar om mig själv. För jag är faktiskt himla bra. Jag kanske blir förälskad alldeles för lätt, men hellre det än att aldrig få känna de där fjärilarna. Jag kan känna kärlek, jag kan sprida kärlek och jag kan uppskatta den även om den tar slut, och det är ju inte alla som kan det. Och så har jag en fenomenal röv, det har jag fått bekräftat från olika, av varandra oberoende, källor. Och alla vet ju att med ett nice ass kan man komma långt i livet. 

Så nae. Lite stukad som sagt, men ändå ganska trygg. Men jag ska inte ljuga, att få bo hos familjen några månader kommer faktiskt bli väldigt skönt, behöver byggas upp lite innan jag kan stå helt och hållet på egna ben. Nästa helg ska bli bättre. Puss och kram på er finisar som fortfarande läser här, jag vet inte vilka ni är men jag tycker det känns fint att dela mina tankar med er. 


Hahahaha måste bara lägga till den här bilden där det ser ut som om jag klämmer ihjäl Albus. Kan lova att han inte alls var så rädd som han ser ut, råkade bara dra bak skinnet på huvudet så han fick sådana där ögon. Det var en mysig och kärleksfull kram egentligen heh. 

ungefär lika patetisk som för alla de där åren sen

Kan inte sova. Inte så konstigt med tanke på att jag är van vid att jobba såhär dags. Men det är något annat också. Det är du som spökar i mina tankar, som du gör ibland. Att få den där lilla påminnelsen för några veckor sen satte sina spår och du dyker upp oftare sen dess. Jag vet att du inte bor här men ändå ser jag dig överallt. Jag skulle så himla gärna vilja prata med dig, vet inte om vad eller ens varför. Vill bara att du ska veta det. 

mmmmmys

Kommer ni ihåg när man var liten och gungade massor? Man gungade på så högt det bara gick och sen kastade man sig ut och hoppades på att inte bryta några ben. Den känslan. Exakt den där känslan när man hänger i luften och man känner sig fri, lycklig, livrädd och liiiiiite illamående på en och samma gång, exakt den känslan har jag nu. Det är rätt gött. 

Tre veckor av tidningsjobb är avklarade, två kvar. Tretusen spänn mer i lön än förväntat på kontot. Häng med världens bästa Frida ikväll. Lägenhetsvisningar på söndag. Kanske lite häng med honom på lördag, han som börjar tränga sig in i mina tankar mer och mer. Kan det vara något där ändå, trots allt? I dont know. Jag hänger i luften och mår så oerhört bra men jag är fullt medveten om att marken kommer närmare och att ett benbrott alltid är en risk. Men den dagen, den sorgen. 

for a little while.

Ligger nerbäddad i sängen just nu med magen fullproppad av pizza. Inte hämtpizza utan den betydligt tråkigare varianten som man köper fryst. Ligger här och funderar lite över livet och kollar runt på bloggar och sånt jag missat på sistone. 
Har sån grov söndagsångest idag att det känns fysiskt. Har något som tar emot i bröstet när jag andas och det är omöjligt att ens försöka le. Känner mig verkligen helt nedbruten. Kanske för att jag hade sådana förhoppningar på den här helgen som inte alls blev som jag hade hoppats. Så oerhört jävla besviken och ledsen. Fuuuuuck. Vill bara ligga kvar här i sängen och sova en vecka och sen gå vidare men det funkar ju inte riktigt så. Ska iväg och jobba som vanligt imorgon och då drar antagligen budgivningen på lägenheten vi kollade på idag igång så jag borde vara taggad egentligen men det är väldigt svårt när livet känns ultrapissigt. Jaja. Det är väl bara att försöka fungera iallafall. 

tots

Hängde med Vickan igår, jag hade tänkt mig ett glas vin, slutade med att vi delade på två flaskor. Big surprise. Satt på 55ans uteservering och njöt av att inte frysa ihjäl. Sen ringde A så vi mötte upp honom. 
När jag skulle iväg och dela ut tidningar vid två var jag fortfarande skapligt onykter och rundan var hemsk, verkligen hemsk. Ikväll ska jag se till att sova innan jag ska iväg. Och dessutom se till att vara helt nykter hahaha. 
Förövrigt händer inte så mycket. Jobbar och hänger mycket med A, vi har en supermysig helg planerad som jag längtar jättemycket till, tjoho. Pirrar så mycket i magen att jag blir lite illamående stundtals haha, den här situationen är galen. Men det är mysigt så I'm going with it. 

känns som om jag snubblat över en riktig diamant.

somnar till kent på shuffle och hela huvudet fyllt av tankar på denna helt underbara kväll/natt. det går alldeles, alldeles för fort och jag är inte redo, men vad gör väl det om hundra år. i detta nya liv jag lever ska jag fokusera mer på vad som känns bra och rätt för mig istället för vad andra tycker och tänker om vad som är rätt och fel. för det blir liksom aldrig bra. 

Bbbbbbb

Jobbar som en gris, sover alldeles för lite och gnäller mest. Är för trött för att äta ordentligt och förbannar vädret. Men annars är jag rätt nöjd med livet just nu haha. Första veckan med tidningsutdelning är snart klar, har bara en morgon kvar. Det har i stort gått bra men det har också krånglat som fasen, nu känns det dock som om jag börjar få koll på allting.
Har beställt hem ett jättepaket med smink som en liten present åt mig själv för att jag jobbar så hårt och inte har shoppat på månader, så jag tycker jag är värd det. Bland annat några Sigma-borstar som jag längtar sönder efter, uuuhu! 
I övrigt händer inte så mycket. Pratar med mysiga människor och är fortfarande lite pirrig i magen, men försöker också bromsa saker och ting. Jag är fan expert på att kasta mig in i saker utan att tänka efter först. Lugn och fin.
Nästa söndag är det en jävla massa visningar som gäller, det blir fint. Varenda en kan ju liksom inte bli såld innan visning. Håller tummen för att något passar. 
Nu är detta flummiga inlägg slut. Herrå! 

Lääääget

Vad goa ni är som ändå kikar in här varenda dag trots att min aktivitet är så väldigt sporadisk. Här är läget just nu:

Har varit i stugan torsdag till fredag och även lördag till söndag. Däremellan har jobbet kommit i vägen. Har solat fram en härlig nyans på kroppen och badat så mitt blekta hår gråtit och gått av, well thats life. 

Har börjat dela ut tidningar, första dagen i lördags, första dagen själv idag. Mycket  spännande upplevelse kan man väl säga, gick vilse fjorton gånger missade eventuellt en kund eller två. Jaja man lär sig ju med tiden, och jag är glad att jag blev klar i tid och att regnet som föll iallafall inte var iskallt heh. 

Nu är det dags att sova innan jag ska trampa iväg till jobbet på tryckeriet. Ungefär såhär kommer nog livet se ut framöver, jobb, sömn, mat, jobb, mat, repeat. Inte så spännande men det ger cash så jag är nöjd. 


Och eeeeeh, glöm det där inlägget innan. Jag glömde liksom lite bort det faktum att jag har väldigt lätt för att bli förälskad och att jag redan mött en människa jag får lite fjärilar i magen av, och det är liksom så långt från seriöst det går att komma. Jag ska nog bli fru en gång i framtiden trots allt, för kärlek är ju rätt värt ändå. 

jag tänker aldrig gifta mig.

Jag är en person som älskar närhet, det är något jag insett den senaste tiden, trots att jag alltid älskat det utan att veta om det. Som liten satt jag alltid i pappas knä framför tvn varenda kväll, och när lillasyster kom blev jag djupt sårad varje gång pappa hade henne i knät istället för mig. Det har fortsatt så, jag älskar det helt enkelt. Det var det bästa jag någonsin gjort att vara sambo med någon. Att vakna upp bredvid någon och direkt krypa nära intill och slingra in sina armar runt kroppen och pussa en mjuk nacke, ärligt talat, finns det något finare? Kanske när man står och lagar mat tillsammans och man får en kram bakifrån och man ler av ren instikt. Eller att bara sitta uppkrupna i soffan och kolla en film tillsammans och klia lite förstrött på dennes arm. Det är fantastiskt och jag känner varenda dag att jag saknar det.
 
Det uppbrott jag har gått/går igenom har följt konstens alla regler. Först kom chocken, sen reaktionen med okontrollerbar ilska och ångestattacker, och nu är jag väl på bearbetandefasen. Jag är fortfarande enormt ledsen och arg vid vissa tillfällen men jag har börjat blicka framåt och inser att det finns saker i framtiden som väntar på mig. Jag längtar efter närhet igen, men samtidigt känner jag också stark att jag aldrig vill uppleva det här igen. Jag vill aldrig någonsin bli beroende av någon igen, jag vill vara självständig och bara följa min egen vilja. Jag vill aldrig någonsin känna att när personen som betyder allt för en försvinner, försvinner också en stor del av den jag är. Jag vill aldrig någonsin behöva dela upp ett boende igen och behöva sitta och disktera "om du tar den så tar jag den". Och jag vill aldrig någonsin bli den sura, otrevliga, avståndstagande, iskalla och elaka människa jag blev i slutet av detta förhållande.
 
Och då var det här förhållandet inte så "seriöst" som det hade kunnat vara. Hur hade det blivit om vi hade bott i en bostadsrätt som vi ägde tillsammans? Om vi hade varit förlovade eller gifta? Om vi hade haft barn? Om vi hade varit tillsammans i tio, tjugo år och plötsligt skulle lära oss att leva på varsitt håll? Eller om personen, till skillnad från nu, hade blivit tokig eller enormt arg eller helt knäckt?
 
Vad jag försöker komma fram till är nog att jag är en förhållandemänniska. Jag blir kär väldigt lätt, jag är obekväm som singel och det finaste jag vet är att vara nära någon. Men jag vill aldrig uppleva baksidorna av att vara tillsammans med någon igen, därför vill jag aldrig gifta mig. Kanske skulle jag eventuellt kunna bo ihop med någon igen, jag vill ju trots allt väldigt gärna ha barn och gärna inom de närmaste åren. Men att gifta mig, nej det blir inget. Jag nöjer mig med att gosa med mina underbara katter som jag trots allt älskar mer än något annat på denna jord.
 
(påminn mig om detta inlägg när jag om ett halvår, ett år, fem år blir hals över huvud förälskad igen och jag kommer skratta åt naiva tjugoettåriga Josse som inte vet ett skit om livet haha, puss och godnatt)

RSS 2.0