stp

Världen är ur led. En snedvriden, sjuk plats där egon och åsikter kan rättfärdiga inhumana handlingar. Att förskjuta desperata människor på flykt från krig och död med orden "de får ta vägen någon annanstans", att gå in på en skola med avsikten att döda barn på grund av deras ursprung och att planera och genomföra terrordåd man i skrivande stund inte ens vet vidden av än, vad är det som händer egentligen? Världen är en mörk, kall plats där solidaritet är ett användbart ord i valkampanjer men som är tomt och innehållslöst i verkligheten. 

wuohuhu

Veckorna går fort, helgerna ännu snabbare. Livet flyter på men jag känner att den där höstdeppigheten blir svårare och svårare att mota bort när allt är mörkt och man för varje dag inser mer och mer hur ensam man är. Jag har äntligen fått hem mina fina möbler så jag älskar mitt sovrum nu, men det är fortfarande hemskt att gå och lägga sig ensam. Ibland önskar jag att jag var religiös så jag kunde be till Gud om kärlek, be om att någon ska traska in i mitt liv och säga "nämen här är jag ju, du behöver inte leta mer." Tyvärr är jag inte religiös så det blir inga böner. Istället blir det konstiga uppraggningsförsök på dansgolvet med en sliskig drink i handen. Börjar ledsna ganska hårt på krogen måste jag säga. Skulle kunna döda för en mysig hemmakväll istället. Ja. Så är läget. Flummigt som vanligt, nu ska jag ta och smeta på lite smink på mitt trötta ansikte och sen dra iväg till jobbet. Herrå. 

it takes time.

Vaknar flera gånger varje natt med ett ryck och ser mig om i sängen. Har katterna precis intill hela nätterna, ändå känns sängen enorm och iskall. Jag vet inte vem det är jag letar efter men ändå fortsätter det hända. Jag vaknar och förväntar mig att det ska finnas någon där, någon att krypa nära, någon som kan skänka en stunds trygghet. När ska det gå över? När ska den där envisa längtan efter någon att ha nära mattas ut och bli mer hanterbar? När ska jag bli sådär självständig som jag låtsas vara? När ska mitt sovrum bli mitt sovrum och inte bara framkalla en massa ångest?

vill sova.

Jag har träffat mina vänner och min familj idag. Jag har skrattat och pratat om allt möjligt. Ändå har jag aldrig känt mig så vidrigt jävla ensam. Det är bara en tillfällig känsla, det är bara hjärnspöken det vet jag. Men ändå känns det som om jag spruckit sönder i tusen små skärvor. Som om allt bara varit ett enda spel, en enda lögn och nu är jag tillbaka i det liv som är mitt. Allt sköljer över mig ännu en gång och jag är fjorton igen. Old habbits die hard.

RSS 2.0