söndagspladder.

Idag kröp jag till kojs innan Priso stängt. Förvisso med ungefär sju minuters marginal men ändå. Jag lever verkligen med den butiken, spenderar mycket tid med att spana ut över dess parkering, observera alla som får sina bilar lappade av de med jämna mellanrum cirkulerande Securitasvakterna. Alla som går därifrån med krökta ryggar, bärandes på tunga plastkassar fulla med mat. Jag kommer sakna det när byggnaden rivs och ersätts av bostadshus. 

Ja. Söndag idag igen då. Det är verkligen något speciellt med söndagar. Jag är så väldigt kluven till denna veckodag, som om man var helt logisk och osentimental skulle konstatera egentligen är en veckodag som alla andra. Men nej, det är verkligen något speciellt med söndagar. Jag blir så fundersam och grubblig men egentligen inte på ett dåligt sätt. Resten av veckan är det så mycket som händer att man inte har tid på att tänka på mycket annat än de allra mest basala behoven. Speciellt den vecka som varit, satan i gatan vad stressigt det varit. Men så kommer då söndagen, med inte speciellt mycket planerat. 
Just denna förflöt på följande sätt: jag vaknade utvilad och hyfsat pigg. Hade velat gå upp och äta en långsam frukost framför Nyhetsmorgon men eftersom lampan i min projektor gav upp livet för cirkus två veckor sedan har det blivit väldigt snålt med tv-tittande på sistone. Hursomhelst, jag traskade efter ett tag iväg till tidigare nämnda butik och köpte ingredienser till tårta som senare tillreddes till den försenade födelsedagsfikan med familjen. Fick öppna lite presenter, skoja en stund om hur mamma ska använda "cancerkortet" för att slippa göra tråkiga saker på jobbet och så fascinerades vi alla av min storebrors ofattbara förmåga att svamla. Fint var det, jag tycker om att bjuda hit familjen till mitt hem. 
När mamma och pappa skulle gå hemåt följde jag med för en promenad och sedan jag kom hem från den har jag varit stadigt parkerad i soffan, sysslandes med egentligen ingenting alls. 

Kort sagt en dag ganska fattig på innehåll. En dag som under andra omständigheter skulle ge mig en nästan ohanterbar ångest, men som nu känns ganska avslappnande och som en perfekt uppladdning inför en ny vecka. En betydligt mindre stressig än den som jag nu lägger bakom mig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0