vardag

Det blir vardag i allt, och ibland kan det gå ganska fort. Som det gjort nu. Jag kör på. Jobb, skola, Stockholm imorgon, sjukhuset med mamma på fredag. Enda skillnaden är att det hela tiden är något som gnager i mig, och att jag helst bara vill vara ensam hemma med mina djur. Längtar till helgen, då ska jag vara hemma och pyssla och fixa. 
Tills vi hörs nästa gång, se till att pussa på era nära och kära för plötsligt kan något hända. 

min lilla mamma.

Cancer. 

Bara ordet är vidrigt och ger en rysningar. Äckliga helvetes jävla sjukdom som äter upp folk inifrån. Usch. Och nu är det som varit en skräck, ett orosmoln på en i övrigt ganska molnfri himmel, det är nu en sanning. Ett faktum att förhålla sig till. Min mamma har bröstcancer. Min fina mamma. Min tokiga, knäppa mamma med alla sina uttryck och konstiga ord som ingen som inte växt upp med min mormor förstår. Min mamma med sin lugg i ögonen och ett ständigt "jag måste klippa mig". Min mamma som alltid skakar på huvudet och säger "du är galen" så fort jag berättar om något av mina upptåg. Min mamma. Min lilla mamma som uppfostrat mig och mina syskon. Min mamma, hon som är konstant och som alltid ska bestå. 

"Oj jobbar inte du såhär dags, hur kommer det sig att du kunde sluta såhär tidigt?" 
Jag ljuger när jag säger att det är kompledigt för Stockholmsresan med jobbet nästa vecka, sanningen är att jag inte klarade av att vara kvar på jobbet eftersom jag höll på att börja gråta hela tiden.

"Det är en jättebra prognos, det är upptäckt i ett väldigt tidigt stadie!" 
Det är cancer. Cancer är cancer, låtsas inte som om detta är någon snäll variant. 

"Hur känner du inför det här då Josse?" 
Det kryper i hela kroppen av ångest och tillbakatryckta känslor och jag längtar efter den där boxen vin jag köpte förut men annars är det chill, tackar som frågar. 

"Det är inte en ärftlig form, så du behöver inte oroa dig för det."
Hade inte ens tänkt tanken. Vad vore jag för egoistisk äckelunge om jag tänkte på mig själv i denna situation? 

"Det kommer bli bra det här!" 
Är det såhär vi kommer hantera detta? Att vi alla sitter och låtsas som om det är en förkylning och inte cancer som växer i ditt bröst? Ska vi låtsas som om det bara är en liten penicillinkur som ska råda bot på detta och bara helt ignorera det faktum att du ska opereras och få strålning? 

Är de svaren jag ville ge men inte gav. Lika bra att köra vidare på linjen att inte låtsas om allvaret. 
Nu tänker jag bli onykter, gråta och gå sönder i tusen bitar sen ska jag resa mig och vara stark för min mamma. 

i'll do anything

Hej vänner. Tänkte lite skriva något om livet. Kanske nämna att min telefon blev stulen förra helgen. Eller att jag hade prov igår. Eller något annat trivialt och totalt meningslöst. Jag fick nyheter igår som satte alla rutiner ur spel, som gör allt annat ointressant. Nyheter som inte är mina att dela med mig av, men som jag ändå på något sätt måste yppa för att ens förstå. Aldrig tidigare har jag känt en sån kvävande oro. På torsdag kommer svaren, på torsdag får vi veta men tills dess är livet ett vaakum. Jag törs knappt andas tills dess. Min älskade. Min klippa i livet. Min bästa vän. Jag vore ingenting utan dig. Snälla var frisk. 

ödet.

Mitt ständiga mantra just nu är "om Gud vill". Ja jag vet, så himla lökigt, speciellt eftersom jag inte är religiös på riktigt. Men det går inte riktigt att tänka på något annat sätt just nu. Jag har panik över skolan, den nya kursen är så äckligt svår och jag förstår ingenting. Om två veckor är det dags för första provet och jag är verkligen nervös. I förra kursen fick jag godkänt på alla prov utan större problem, allt flöt bara på men nu är det en kamp. Min nya lärare passar inte mig lika bra som den förra, de saker jag tycker är allra svårast är det enda första kapitlet handlar om och dessutom jobbar jag heltid nu så pluggtiden är kraftigt minskad. Men jag kämpar på, jag kan bara göra så gott jag kan och att sedan låta universum ta hand om resten. Om det är meningen att jag ska komma in på universitetet i höst så kommer jag göra det. Då kommer jag klara denna kurs trots att jag tycker den är svår. Samma sak när det gäller allt annat som känns tungt just nu, om det är meningen att det ska hända så kommer det hända. Om Gud vill. Håll ut Josie. 

RSS 2.0