min lilla mamma.

Cancer. 

Bara ordet är vidrigt och ger en rysningar. Äckliga helvetes jävla sjukdom som äter upp folk inifrån. Usch. Och nu är det som varit en skräck, ett orosmoln på en i övrigt ganska molnfri himmel, det är nu en sanning. Ett faktum att förhålla sig till. Min mamma har bröstcancer. Min fina mamma. Min tokiga, knäppa mamma med alla sina uttryck och konstiga ord som ingen som inte växt upp med min mormor förstår. Min mamma med sin lugg i ögonen och ett ständigt "jag måste klippa mig". Min mamma som alltid skakar på huvudet och säger "du är galen" så fort jag berättar om något av mina upptåg. Min mamma. Min lilla mamma som uppfostrat mig och mina syskon. Min mamma, hon som är konstant och som alltid ska bestå. 

"Oj jobbar inte du såhär dags, hur kommer det sig att du kunde sluta såhär tidigt?" 
Jag ljuger när jag säger att det är kompledigt för Stockholmsresan med jobbet nästa vecka, sanningen är att jag inte klarade av att vara kvar på jobbet eftersom jag höll på att börja gråta hela tiden.

"Det är en jättebra prognos, det är upptäckt i ett väldigt tidigt stadie!" 
Det är cancer. Cancer är cancer, låtsas inte som om detta är någon snäll variant. 

"Hur känner du inför det här då Josse?" 
Det kryper i hela kroppen av ångest och tillbakatryckta känslor och jag längtar efter den där boxen vin jag köpte förut men annars är det chill, tackar som frågar. 

"Det är inte en ärftlig form, så du behöver inte oroa dig för det."
Hade inte ens tänkt tanken. Vad vore jag för egoistisk äckelunge om jag tänkte på mig själv i denna situation? 

"Det kommer bli bra det här!" 
Är det såhär vi kommer hantera detta? Att vi alla sitter och låtsas som om det är en förkylning och inte cancer som växer i ditt bröst? Ska vi låtsas som om det bara är en liten penicillinkur som ska råda bot på detta och bara helt ignorera det faktum att du ska opereras och få strålning? 

Är de svaren jag ville ge men inte gav. Lika bra att köra vidare på linjen att inte låtsas om allvaret. 
Nu tänker jag bli onykter, gråta och gå sönder i tusen bitar sen ska jag resa mig och vara stark för min mamma. 

Kommentarer
Postat av:

<3

2016-02-26 @ 01:17:09
Postat av: Anonym

<3

2016-02-28 @ 09:22:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0