lite ledsen såhär runt midnatt.

Dina starka armar runt mig. Du drar mig intill, du vill ha mig så nära det går. Du sover, jag sover. Jag har mitt huvud på ditt bröst och andas i takt med dig. Du är en så fin människa, så omedvetet kärleksfull. Men jag känner ingenting för dig. Och du känner ingenting för mig. Vi ligger såhär nära varandra ibland men det betyder ingenting för någon av oss, vi stillar bara ett behov. That's it. Kanske kommer jag aldrig känna någonting på riktigt för någon igen, som det känns nu är det fullt troligt. 

Jag har något utav en dipp just nu. Men vem har inte det i januari, årets mest deprimerande månad? Man blir så lätt påmind om hur ensam man är. Det var månader sedan jag senast pratade ur hjärtat, lät tankarna flöda ocensurerat rakt ut i luften. Hela tiden kämpar jag med att stävja de mer ocharmiga sidorna av mig själv, som det faktum att jag babblar för mycket. Pratar för mycket om allt och inget, och om mig själv. Drar paralleller till mitt eget liv när någon berättar något. Det låter nedvärderande och nonchalant fast jag egentligen inte menar det på det sättet. Eller att jag alltid tappar tråden och spinner iväg i helt andra ändar än vad som var planerat från början. 
Anyhow. Jag somnar ensam inatt och ser fram emot en god natts sömn, det är jag glad för. Och samtidigt oändligt ledsen. Jag önskar någon låg bredvid mig här i sängen varje natt. Någon som lät mig babbla på om alla små bekymmer som susar omkring i skallen. Önskar du dyker upp någon gång, och om du väl gör det, att jag vågar släppa in dig. 

nyår, under och efter.


00.30. Tolvslaget har kommit och gått, vi har alla nyårspussats med varandra och vi är alla ganska ordentligt onyktra. Därav duckface, alltid en bra idé på fyllan. 
19.30 idag. De mest bekväma kläderna som någonsin äntrat min garderob och ett spritsvullet ansikte. Fräschheten personifierad. Även numera korthårig och gråhårig, kämpar fortfarande en del med vad jag tycker om det. 

Nyåret firades in med hela tjejligan hemma hos mig. Klara, Vickan, Emelie, Johanna och Hannah var förstås med och dessutom fick vi förstärkning av Alessia och Nathalie, mycket trevligt. Vi lagade fläskfilé och potatisgratäng tillsammans, åt, drack och skrattade. Tolvslaget spenderades på Ågatan, vi gick från mig för att hitta någon plats att se raketer ifrån, och stegen styrdes ditåt i vanlig ordning. Sen blev det några timmar till hemma på Engelbrektsgatan innan jag fann mig själv ensam med en ciderburk i handen, nynnandes på Kents allra deppigaste låtar. Då visste jag att det var dags att sova. 
Dagen har som bilden ovan visar spenderats i horisontellt läge med konstant matintag. Fett. Det blir nog även så resten av helgen innan det är dags för jobb igen på måndag. 


RSS 2.0