lite ledsen såhär runt midnatt.

Dina starka armar runt mig. Du drar mig intill, du vill ha mig så nära det går. Du sover, jag sover. Jag har mitt huvud på ditt bröst och andas i takt med dig. Du är en så fin människa, så omedvetet kärleksfull. Men jag känner ingenting för dig. Och du känner ingenting för mig. Vi ligger såhär nära varandra ibland men det betyder ingenting för någon av oss, vi stillar bara ett behov. That's it. Kanske kommer jag aldrig känna någonting på riktigt för någon igen, som det känns nu är det fullt troligt. 

Jag har något utav en dipp just nu. Men vem har inte det i januari, årets mest deprimerande månad? Man blir så lätt påmind om hur ensam man är. Det var månader sedan jag senast pratade ur hjärtat, lät tankarna flöda ocensurerat rakt ut i luften. Hela tiden kämpar jag med att stävja de mer ocharmiga sidorna av mig själv, som det faktum att jag babblar för mycket. Pratar för mycket om allt och inget, och om mig själv. Drar paralleller till mitt eget liv när någon berättar något. Det låter nedvärderande och nonchalant fast jag egentligen inte menar det på det sättet. Eller att jag alltid tappar tråden och spinner iväg i helt andra ändar än vad som var planerat från början. 
Anyhow. Jag somnar ensam inatt och ser fram emot en god natts sömn, det är jag glad för. Och samtidigt oändligt ledsen. Jag önskar någon låg bredvid mig här i sängen varje natt. Någon som lät mig babbla på om alla små bekymmer som susar omkring i skallen. Önskar du dyker upp någon gång, och om du väl gör det, att jag vågar släppa in dig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0