when the walls come down

Ibland läser jag igeom saker jag skrivit här genom åren. Inläggen är så fragmentariska och det är svårt att sätta sig in i tankarna som ligger bakom. Jag tänker då "vem var hon, den där människan som skrev det här. Vem är det som skriver nu?". Har nog inget bra svar på det, även det här kommer bli ett virrigt inlägg känner jag redan nu.
 
Jag skriver inte så ofta längre. Kanske för att behovet inte är lika stort. När jag mådde dåligt och inte kunde formulera vad som gjorde ont hjälpte det iallafall att försöka beskriva hur det gjorde ont. Numera mår jag ju bra, och när jag hamnar i de dippar alla har ibland kan jag prata om det med nära och kära, och det blir bra igen. Ändå vill jag så gärna spara mina tankar någonstans så jag kan gå tillbaka och se senare. Ska man kanske sammanfatta läget lite nu då?
Ja. Plugget går bra, två kurser är avklarade, och vi har nyss börjat med externredovisningen. Det är svårt. Eller kanske inte svårt egentligen, mer lite krångligt och ett visst tänk man måste komma in i för att förstå, typ som med matten haha. Men jag försöker hålla mig lugn, bättre att ligga lite efter och kanske inte hinna plugga in allting till tentan så jag inte klarar den på första försöket, men ändå lära mig allting grundligt än att stressa bara för att försöka klara tentan men inte fatta vad det är jag läst. Det är ju det här jag ska förväntas jobba med sen, kan ju vara en fördel att faktiskt kunna det då.
 
Mer då? Hm.. Har en fin liten människa som förgyller livet. Det är trevligt. I fredags hängde vi med Vickan och drack vin hos mig, och igår var vi i Norrköping och hängde med hans vänner för andra helgen i rad. Han gör mig lugn och trygg, och han får mig att skratta väldigt mycket.
 
Mer än så var det nog inte för denna gång. Vi hörs någon annan dag, ta hand om er kompisar.

RSS 2.0