2016.

2016 var året då min mamma blev sjuk. Antagligen kommer det framför allt vara det jag kommer minnas när jag tänker tillbaka på året 2016. Men hon blev bra. Jag har min mamma kvar och jag är så lycklig för det. 
2016 var också året då jag sa upp mig och började plugga istället. Läskigt och supertufft på alla sätt och vis, men också helt rätt och så skönt att bryta ett mönster som inte gav så mycket. 
Och mot slutet av året, i september, mötte jag världens finaste människa. Min älskade Kalle. Tre månader har gått men det skulle lika gärna kunna vara tre år, så självklart känns det. 
Såklart har andra saker också hänt, människor har kommit och gått och livet har gått upp och ned som det alltid gör. Men dessa tre händelser är de som varit mest betydelsefulla. 

Inför 2017 önskar jag mig lugn. Jag önskar jag lyckas skaffa bättre pluggrutiner som dämpar tentapaniken. Jag hoppas ångesten som uppkommer i samband med folksamlingar och alkohol försvinner så jag kan ha roligt tillsammans med mina vänner utan att få svårt att andas och vilja springa därifrån. Jag önskar jag får fortsätta spendera min tid med min fina pojkvän, och jag hoppas att vi snart bor tillsammans på heltid. Ingenting skulle göra mig lyckligare än att få ha honom nära alltid. 


RSS 2.0