Josefin 2.0

Hej där. Hälsningar från en ny människa. 
Skojar inte alltså. Jag har ryckt upp mig. Senaste gången jag skrev vantrivdes jag i min egen kropp, såg bara en ful, misslyckad, tragisk person som tröståt för att må lite bättre för stunden. Så som det alltid varit, så länge jag kan minnas. Minns så tydligt när jag gick i mellanstadiet och jag var den enda i klassen som vägde över 40 kg och därför gav mig ut och sprang för att gå ner i vikt. Så sorgligt när man tänker på det såhär i efterhand, ett barn som kände pressen att gå ner i vikt, hamna under en viss gräns för att vara värd någonting. Sådär har det bara fortsatt sen dess. Jag har bantat och hetsätit, tackat nej till fester jag verkligen velat gå på för att jag inte velat att människor ska se mig, gråtit samtidigt som jag ätit som om jag inte hade en egen vilja, stått på knä och hulkat utan att få upp något. Jag har alltid trott att det varit normalt, att det var så det skulle kännas. Att om man inte är smal får man skylla sig själv att det känns skit. 

Men nu är det över. Nu har jag bestämt mig en gång för alla. Nu får det vara nog med hjärnspöken och självdestruktiva bantning/hetsätningsperioder. Nu ska jag äntligen gå ner i vikt. Jag önskar det inte behövdes, jag önskar jag var stark nog att älska min kropp förutsättningslöst, oavsett vikt. Men tyvärr kommer det inte gå. Därför väljer jag den andra vägen, att ändra hur jag äter och rör på mig för att till sist komma till en vikt jag trivs med och sen stanna där. Inte gå upp massor och sedan rasa i vikt för att sen gå upp allting och lite till. 
I tre veckor har jag hållit på nu, och redan har tre och ett halvt kilo försvunnit. Det känns fantastiskt, och fan vilken skillnad det redan blivit i huvudet. Jag var ute och gick en mil idag, älskade att röra på mig och skämdes inte en sekund över hur jag såg ut i min tighta träningströja. Jag tror verkligen på det här. Det pågår verkligen en förändring, kroppsligt jo ja visst men framför allt mentalt. Jag ska bli en bättre version av mig. 


RSS 2.0