L

Helgen har varit tung. Jävligt tung ärligt talat. Matångesten har nu växlat upp till en ny nivå. Igår hade mamma försenad 50-årsfest på landet, men det blev nästan så att jag och Kalle inte kom iväg eftersom jag bara låg och grät på sängen. Värmen tvingar en att välja lättare kläder och alla mina shorts, kjolar och klänningar från förra året är för små. Inte mycket, de sitter bara inte som förut. 


Och det är ju egentligen det allt det här handlar om, jag har gått upp i vikt, det vet jag. Kanske... fem kilo? Något sånt, jag äger ingen våg så jag vet inte. Men min poäng är att det är ju sambokilon. Jag har flyttat ihop med min underbara pojkvän och vi har ätit lite för gött och myst på soffan lite för mycket, det är ju liksom inte mer dramatiskt än så. Det är ju något härligt egentligen, de kommer ju ur något fint som hänt i mitt liv. Hela tiden, även när jag ligger och gråter och hulkar fram till Kalle att jag absolut inte kan lämna lägenheten för ingen får se hur jag ser ut, så finns det en liten röst i huvudet som säger "Josse, för fan, det är inte alls så farligt, släpp det nu". Men den rösten tävlar med tusen andra som skriker det totalt motsatta. 


Vi kom iallafall iväg till slut, och det kändes okej. Men sen blev det sådär, det dracks vin hela dagen, det åts två stora portioner mat, efterrätt, chips, kakor, och på kvällen kunde jag inte sova. Långt in på småtimmarna låg jag vaken för att ångesten rev och slet i mig. Idag var jag tvungen att lämna lägenheten för Kalles syster kom. Jag hade sett fram emot att få visa henne hur vi bor men tanken på att hon skulle få se mig såhär, i detta skick, det var bara helt omöjligt. Så jag lämnade lägenheten, kom tillbaka när de åkt och sedan dess har jag bara legat på sängen och inte kunnat ta mig för någonting alls. 


Och det känns förjävligt. Inte ångesten i sig kanske, för det är jag van vid i olika former, dåligt mår vi alla ibland och det får man lära sig att hantera. Det som suger så överjävligt mycket är att detta är ett sånt fruktansvärt bakslag. Jag var inte den tjejen längre ju. Jag var ju glad nu. Mådde så bra. Inte den där jobbiga bruden som bara gnällde över sitt mående hela tiden längre, jag hade ju kommit så jävla långt. Nu känns det som att jag är tillbaka på, mja, kanske inte ruta ett men typ två, fast jag hade kommit så långt. 


Framför allt skäms jag, att jag inte klarar av ett av människans allra mest grundläggande behov, att äta, på ett bra sätt. För bara en månad sen var allting lugnt. 


Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd för allt just nu. Jag vågar inte äta mindre, för då är jag rädd att hasa ner ännu djupare i kontrolltankarna och begränsa tillvaron ännu mer. Jag vill heller inte riktigt köra på som det är nu, för det känns inte som om jag kommer någonstans, det blir inte lättare att äta. 


En liten tröst i sammanhanget är iallafall att det nu blivit svalare ute så jag kan klä mig i jeans och tröja igen. I de kläderna känns det iallafall okej att lämna huset. 




Nu när jag skrivit allt detta skäms jag något fruktansvärt och vill absolut inte publicera det men kanske är det precis det jag behöver göra. Kanske kommer jag gå in och läsa denna text om en vecka eller en månad och då vara okej med allting igen. Jag hoppas det. Jag hoppas det går över så snart som möjligt. 


Ångest i en våningssäng

Hej bloggis. Det var länge sen. Väldigt länge sen. Får lite sånadär känslor som när man springer på en gammal vän och det är så bekant men så ovant. Man kände varann så väl en gång i tiden men nu är det lite stelt och obekvämt, man vet inte vad man ska säga riktigt. 

Det var ju så naturligt det här, en gång i tiden. Jag kunde öppna hjärtat och spilla ut lite av det där som gjorde ont och sen blev det bättre ett tag. Jag skämdes aldrig. Jag var okej med att må dåligt, okej med att visa det för andra, för mig var det inte synonymt med svaghet. 

Men sen hände något. Jag blev hårdare på något sätt. Mer inbunden. Jag vill inte prata längre. Jag vill inte längre dela med mig av vad som tynger mig för stunden, jag vill inte prata om jobbiga saker. Inte ens med min sambo som jag delar allt annat med i livet. Jag vill inte längre. Jag törs inte erkänna att jag efter alla dessa år fortfarande går sönder ibland. Istället drar jag mig undan, svarar inte när vänner hör av sig, går inte ut, gömmer mig inne i min trygga lilla bubbla. Allt för att slippa prata, slippa blotta mig. 

Jag förstår ju att det är mänskligt. Att ingen är lycklig hela tiden. Men det känns som ett nederlag varje gång de gamla självskadetankarna och det ätstörda beteendet gör sig påmint. Liksom, vafan Josse, har du inte kommit längre än så? Hur kan det fortfarande sitta i ryggmärgen att vilja ta ut ångesten på min kropp, när jag inte skurit eller bränt mig på nästan fem år? 

Nu är det dessutom viktigare än någonsin att lära sig att hantera känslor istället för att bryta ihop och göra något destruktivt. Nu när motgångarna kommer på rad. Det är fan tufft att plugga, det finns det ingen tvekan om. Jag var inte riktigt beredd på känslan av att vara totalt värdelös som drabbar en titt som tätt. 

Jaja. Färdigbabblat för ikväll. Imorgon är en ny dag, en dag som ska spenderas i stugan med nyopererade mamma och alltid lika rastlösa pappa, och senare kommer Kalle ut efter jobbet. Kanske tar vi en tur med båten, kanske känns det lite bättre att ha bikini på sig i den gassande solen, kanske kan jag äta och njuta av maten och inte få ångest över den. Kanske blir morgondagen en bättre dag. 


RSS 2.0