Ångest i en våningssäng

Hej bloggis. Det var länge sen. Väldigt länge sen. Får lite sånadär känslor som när man springer på en gammal vän och det är så bekant men så ovant. Man kände varann så väl en gång i tiden men nu är det lite stelt och obekvämt, man vet inte vad man ska säga riktigt. 

Det var ju så naturligt det här, en gång i tiden. Jag kunde öppna hjärtat och spilla ut lite av det där som gjorde ont och sen blev det bättre ett tag. Jag skämdes aldrig. Jag var okej med att må dåligt, okej med att visa det för andra, för mig var det inte synonymt med svaghet. 

Men sen hände något. Jag blev hårdare på något sätt. Mer inbunden. Jag vill inte prata längre. Jag vill inte längre dela med mig av vad som tynger mig för stunden, jag vill inte prata om jobbiga saker. Inte ens med min sambo som jag delar allt annat med i livet. Jag vill inte längre. Jag törs inte erkänna att jag efter alla dessa år fortfarande går sönder ibland. Istället drar jag mig undan, svarar inte när vänner hör av sig, går inte ut, gömmer mig inne i min trygga lilla bubbla. Allt för att slippa prata, slippa blotta mig. 

Jag förstår ju att det är mänskligt. Att ingen är lycklig hela tiden. Men det känns som ett nederlag varje gång de gamla självskadetankarna och det ätstörda beteendet gör sig påmint. Liksom, vafan Josse, har du inte kommit längre än så? Hur kan det fortfarande sitta i ryggmärgen att vilja ta ut ångesten på min kropp, när jag inte skurit eller bränt mig på nästan fem år? 

Nu är det dessutom viktigare än någonsin att lära sig att hantera känslor istället för att bryta ihop och göra något destruktivt. Nu när motgångarna kommer på rad. Det är fan tufft att plugga, det finns det ingen tvekan om. Jag var inte riktigt beredd på känslan av att vara totalt värdelös som drabbar en titt som tätt. 

Jaja. Färdigbabblat för ikväll. Imorgon är en ny dag, en dag som ska spenderas i stugan med nyopererade mamma och alltid lika rastlösa pappa, och senare kommer Kalle ut efter jobbet. Kanske tar vi en tur med båten, kanske känns det lite bättre att ha bikini på sig i den gassande solen, kanske kan jag äta och njuta av maten och inte få ångest över den. Kanske blir morgondagen en bättre dag. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0