L

Helgen har varit tung. Jävligt tung ärligt talat. Matångesten har nu växlat upp till en ny nivå. Igår hade mamma försenad 50-årsfest på landet, men det blev nästan så att jag och Kalle inte kom iväg eftersom jag bara låg och grät på sängen. Värmen tvingar en att välja lättare kläder och alla mina shorts, kjolar och klänningar från förra året är för små. Inte mycket, de sitter bara inte som förut. 


Och det är ju egentligen det allt det här handlar om, jag har gått upp i vikt, det vet jag. Kanske... fem kilo? Något sånt, jag äger ingen våg så jag vet inte. Men min poäng är att det är ju sambokilon. Jag har flyttat ihop med min underbara pojkvän och vi har ätit lite för gött och myst på soffan lite för mycket, det är ju liksom inte mer dramatiskt än så. Det är ju något härligt egentligen, de kommer ju ur något fint som hänt i mitt liv. Hela tiden, även när jag ligger och gråter och hulkar fram till Kalle att jag absolut inte kan lämna lägenheten för ingen får se hur jag ser ut, så finns det en liten röst i huvudet som säger "Josse, för fan, det är inte alls så farligt, släpp det nu". Men den rösten tävlar med tusen andra som skriker det totalt motsatta. 


Vi kom iallafall iväg till slut, och det kändes okej. Men sen blev det sådär, det dracks vin hela dagen, det åts två stora portioner mat, efterrätt, chips, kakor, och på kvällen kunde jag inte sova. Långt in på småtimmarna låg jag vaken för att ångesten rev och slet i mig. Idag var jag tvungen att lämna lägenheten för Kalles syster kom. Jag hade sett fram emot att få visa henne hur vi bor men tanken på att hon skulle få se mig såhär, i detta skick, det var bara helt omöjligt. Så jag lämnade lägenheten, kom tillbaka när de åkt och sedan dess har jag bara legat på sängen och inte kunnat ta mig för någonting alls. 


Och det känns förjävligt. Inte ångesten i sig kanske, för det är jag van vid i olika former, dåligt mår vi alla ibland och det får man lära sig att hantera. Det som suger så överjävligt mycket är att detta är ett sånt fruktansvärt bakslag. Jag var inte den tjejen längre ju. Jag var ju glad nu. Mådde så bra. Inte den där jobbiga bruden som bara gnällde över sitt mående hela tiden längre, jag hade ju kommit så jävla långt. Nu känns det som att jag är tillbaka på, mja, kanske inte ruta ett men typ två, fast jag hade kommit så långt. 


Framför allt skäms jag, att jag inte klarar av ett av människans allra mest grundläggande behov, att äta, på ett bra sätt. För bara en månad sen var allting lugnt. 


Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd för allt just nu. Jag vågar inte äta mindre, för då är jag rädd att hasa ner ännu djupare i kontrolltankarna och begränsa tillvaron ännu mer. Jag vill heller inte riktigt köra på som det är nu, för det känns inte som om jag kommer någonstans, det blir inte lättare att äta. 


En liten tröst i sammanhanget är iallafall att det nu blivit svalare ute så jag kan klä mig i jeans och tröja igen. I de kläderna känns det iallafall okej att lämna huset. 




Nu när jag skrivit allt detta skäms jag något fruktansvärt och vill absolut inte publicera det men kanske är det precis det jag behöver göra. Kanske kommer jag gå in och läsa denna text om en vecka eller en månad och då vara okej med allting igen. Jag hoppas det. Jag hoppas det går över så snart som möjligt. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0