2015

Jag brukar ha som vana att resumera mitt gångna år och 2015 är förstås inte ett undantag. Kan väl först och främst säga att det varit det absolut bästa året i mitt liv. Det började i totalt kaos och höll även på att ta slut i förtid men nu såhär i efterhand är jag så otroligt glad för detta år. Tio år av ohälsa är förbi. Men låt oss ta det från början.
 
Januari började med total förvirring och med en väldigt stark känsla av att något dåligt skulle hända förr eller senare. Och det gjorde det också, i februari. Min värld föll samman totalt. Klarade inte av att gå till jobbet, klarade inte av att lämna sängen. Åkte ensam till stugan och satt framför brasan utan att äta i flera dagar och försökte desperat att överleva. Jag visste nog där och då att livet aldrig skulle bli sig likt igen. Jag längtade så otroligt intensivt efter att få fly, bara dra och lämna allt och alla bakom mig.
Sen kom mars och jag snubblade över jobbet på NTM. Började där och trivdes bra, försökte låtsas som om livet kanske var okej ändå men växlade hela tiden mellan att vara apatisk och att gråta mig hes av desperation. Minns väldigt lite av mars, det var mest en månad som genomleds.
April. Herregud. Jag fyllde 21 år, förlorade mina bästa vänner under kvällen vi skulle fira min födelsedag, det tog slut med V och allt var trasigt. Och så försökte jag ta livet av mig. Den absolut mörkaste månaden jag upplevt, kort sagt. Men sen kom maj med sol och en viskning om förbättring runt hörnet, så jag valde livet. Valde att börja må bra, acceptera de beslut jag tagit och de saker jag gjort och försöka gå vidare. Började fundera på att börja plugga.
Jag och katterna flyttade till Sofies lägenhet i juni och jag bodde ensam för första gången i mitt liv. Gjorde inte mycket annat än att jobba. Och så kom midsommarafton och ett telefonsamtal från Vickan. Min älskade vän. Det behövdes inte många ord för att allt skulle kännas som vanligt igen, och jag hade mina bästa vänner tillbaka igen.
 
Det blev juli och jag jobbade mer än någonsin, när jag inte gjorde det hängde jag med A. Tvingade fram kärlek som inte riktigt ville sig, det var inte äkta och såhär i efterhand var det nog mest bekräftelse jag var ute efter. Jag letar lägenhet för fullt, får ångestattacker men är i övrigt stabil.
Det blir augusti och jag hittar och köper äntligen min fantastiska lägenhet. Nedräkningen till inflyttningen börjar. Jag börjar även plugga matte och flyttar hem till mor och far. September flyter förbi med mycket festande. Och så blir det oktober, och jag får äntligen flytta en sista gång. Skriver även högskoleprovet och lyckas över förväntan.
November innebär ännu mer festande, och mycket jobb. Så även december.
 
Vad ska man säga. Väldigt mycket har hänt. Jag har lärt mig saker om mig själv jag inte hade en aning om, och jag har insett hur mycket lättare livet är om man bestämmer sig för att må bra. Jag lämnar 2015 som en tusen gånger starkare människa. En människa som mår bra, som förstår sitt eget värde och som verkligen längtar efter framtiden. En människa som träffat väldigt många nya fina personer och som har skapat sig en stabil vardag. Bakom lämnar jag mig en hel hög med komplex, bekymmer och ångest som helt enkelt inte får plats längre. Inte heller välkomna är de människor som stjäl energi för sin egen vinning, ni kan stanna kvar där och fortsätta bränna era broar, till slut kommer ni stå ensamma kvar utan någon räddning.
Till 2016 önskar jag mig ännu mer inre styrka och kraft att säga nej. Jag önskar att jag kommer in på min utbilning och framför allt att jag trivs om jag väl börjar. Och så önskar jag mig kärlek. Sån där kärlek som får benen att skaka, hjärtat att skutta och huvudet att bli alldeles tomt. Jag önskar mig någon att vakna bredvid varje morgon.
Nyårsafton firas in med hela mitt fina tjejgäng, med mat och vin och många skratt. Jag önskar er som läser här all lycka och ett riktigt fint 2016. Vi hörs nästa år, ta hand om er tills dess.

sömn.

Ligger vaken ännu en natt. Den senaste veckan har jag verkligen inte kunnat sova. Jag ligger vaken och vrider och vänder mig, kastar av mig täcket, fryser och drar på mig det igen. Lyssnar på poddar, lyssnar på musik, stänger av och lyssnar på tystnaden. Räknar får, andetag och minuter som tickar förbi. Ingenting hjälper. De två senaste nätterna har jag gått upp och stirrat ut på den tomma Prisoparkeringen utanför och sedan krupit ner i soffan och först då lyckats somna. Som det är just nu verkar det bli så även i natt. 
Har någon slags oro som håller mig vaken, ett odefinierat brus i bakhuvudet. Orkar inte. Vill bara sova och hålla alla de jobbiga tankarna borttryckta som jag blivit så bra på nu för tiden. 
Snart är det jul iallafall, kommer bli fint. God jul på er då mina små vänner. 

Fredag

Hej kompisar! Fick höra att min blogg blivit skittråkig och så vill vi ju inte ha det. Så här kommer en uppdatering om livet! 
Jag ligger i soffan just nu, med två katter som slåss över ett godispapper i hallen, en tvättmaskins om centrifugerar för fullt i badrummet och Fredagspodden i högtalarna. Jag har roat mig med att städa i någon timme och nu är jag helt slut och tar en paus, jag har en del kvar. Fick feber natten till igår och ännu har det inte försvunnit helt. Därför blev det inget jobb igår och verkar inte bli något idag heller. För att få lite socialt umgänge gick jag hem till mor och far igårkväll och tiggde mat och lussebullar, då kändes livet lite bättre. Sen blev det också en biltur med obligatoriskt stopp på Donken mitt i natten, like the good old days. 
Annars då? Mjo det är fint. Har köpt världens bästa julklappar i år, känner verkligen hur jäkla kul det ska bli att få ge dem. Förstår verkligen det här med att det är roligare att ge än att få, kanske är åldern. Herregud om några månader blir jag 22 år, ålderskris. Nu ska jag dricka te och nojja över hur gammal jag är. 

stp

Världen är ur led. En snedvriden, sjuk plats där egon och åsikter kan rättfärdiga inhumana handlingar. Att förskjuta desperata människor på flykt från krig och död med orden "de får ta vägen någon annanstans", att gå in på en skola med avsikten att döda barn på grund av deras ursprung och att planera och genomföra terrordåd man i skrivande stund inte ens vet vidden av än, vad är det som händer egentligen? Världen är en mörk, kall plats där solidaritet är ett användbart ord i valkampanjer men som är tomt och innehållslöst i verkligheten. 

wuohuhu

Veckorna går fort, helgerna ännu snabbare. Livet flyter på men jag känner att den där höstdeppigheten blir svårare och svårare att mota bort när allt är mörkt och man för varje dag inser mer och mer hur ensam man är. Jag har äntligen fått hem mina fina möbler så jag älskar mitt sovrum nu, men det är fortfarande hemskt att gå och lägga sig ensam. Ibland önskar jag att jag var religiös så jag kunde be till Gud om kärlek, be om att någon ska traska in i mitt liv och säga "nämen här är jag ju, du behöver inte leta mer." Tyvärr är jag inte religiös så det blir inga böner. Istället blir det konstiga uppraggningsförsök på dansgolvet med en sliskig drink i handen. Börjar ledsna ganska hårt på krogen måste jag säga. Skulle kunna döda för en mysig hemmakväll istället. Ja. Så är läget. Flummigt som vanligt, nu ska jag ta och smeta på lite smink på mitt trötta ansikte och sen dra iväg till jobbet. Herrå. 

vill sova.

Jag har träffat mina vänner och min familj idag. Jag har skrattat och pratat om allt möjligt. Ändå har jag aldrig känt mig så vidrigt jävla ensam. Det är bara en tillfällig känsla, det är bara hjärnspöken det vet jag. Men ändå känns det som om jag spruckit sönder i tusen små skärvor. Som om allt bara varit ett enda spel, en enda lögn och nu är jag tillbaka i det liv som är mitt. Allt sköljer över mig ännu en gång och jag är fjorton igen. Old habbits die hard.

,

Alltså åh. Pirrig i magen just nu. Träffade mina fina vänner över en fika nyss och pratade om allt mellan outfittips till dejten på lördag och flyktingkrisen. Jag älskar verkligen mina kloka fina tjejer, de gör mig så lycklig. Puss! 

I höst blir jag LiU-student

Igår förändrades mitt liv. Lite. Låter så jäkla överdrivet att skriva så men det är faktiskt sant. Igår satt jag nämligen och kämpade mig igenom högskoleprovet efter att ha pluggat som en tok i flera veckor. Jag hade inga större förhoppningar på något slående resultat direkt, det var min första gång så om klarade runt 1.0 skulle jag blivit så himla nöjd. Men det gick bättre än så, väldigt mycket bättre. Så pass bra att den där drömmen jag haft om att komma in på civilekonomutbildbingen på LiU i höst inte längre är en dröm utan en nästan helt säker verklighet. Jag har fan aldrig varit så stolt över något i hela mitt liv. Jag har alltid varit en slappis som inte pluggat och inte brytt mig om skolan speciellt mycket och det senaste halvåret har jag bestämt mig för vad jag vill göra, jag har börjat plugga och jag satte detta prov, fy fan vad jag är bra. Ibland får man faktiskt känna så och det gör jag verkligen idag. 
Livet är så jävla underbart just nu, igår firade jag med mina fina tjejer och nästa helg ska jag på en dejt, väldigt spännande på alla vis. 

Minns denna totala lycka när du sitter med näsan begravd i böckerna inför tentor lilla Josefin. Minns hur jävla lycklig du var här. 

mat är fan inte lätt

Jag äter på ett helt sjukligt sätt. De senaste dagarna har jag inte mått så bra, det har varit mycket plugg, mycket jobb och så lite drama med människor runt omkring (som vanligt med andra ord) och direkt märker jag hur mitt beteende förändras. Från att vara aktiv med att plocka med grejer här hemma eller ge mig ut på stan, sitter jag bara här hemma under en filt i soffan. Jag vill ingenting, jag tänker ingenting, jag blir våldsamt trött och sover 11 timmar per natt och jag börjar direkt komma i skolk-tankar, jag vill skita i både skolan och jobbet trots att jag trivs hur bra som helst med båda. Och så äter jag, heeeeela tiden. Inte konstigt att jag vägde så mycket mer innan sommaren då jag var som allra olyckligast i mitt liv, för så fort livet känns jobbigt så äter jag. Och det är ju verkligen helt stört egentligen, det känns svagt och primitivt på något vis men ändå sitter jag där och trycker i mig allt möjligt, utan att ens märka det själv. 
Det är den här delen med mig och mitt mående jag kommer kämpa mest med tror jag. Jag har lärt mig hantera mitt självskadebeteende och mina humörsvängningar, jag har lärt mig acceptera och börja tycka om min kropp och hur jag ser ut men trots alla dessa framgångar är relationen till mat fortfarande ganska störd. Som sagt, jag äter som en gris så fort jag mår dåligt men när jag mår bra är det totalt tvärtom, då äter jag inte alls. Säg att det är fredag och jag ska iväg till en vän direkt efter jobbet. Då äter jag i bästa fall lite frukost när jag går upp, två knäckemackor och en kopp te typ. Sen går det några timmar och runt 14 äter jag lunch, sen åker jag iväg till jobbet och är där till 20-21. Här skulle jag ju egentligen behöva äta middag innan jag drar iväg till kompisen och börjar häva i mig vin, men gör jag det? Svar nej. Jag kör på med alkoholen och kanske avrundar kvällen med fyllekäk men det är inte alltid det blir så. I så fall äter jag när jag vaknat till liv dagen efter, nästa ett dygn sedan jag åt senast. Det är ju inte bra på något sätt. 
Nu har jag iallafall identifierat problemet lite tydligare och dessutom delat med mig av det, så nu kanske jag är mer medveten om hur jag beter mig. Måste försöka hitta lite balans här i livet. 

J

Vänner, vad tiden springer iväg. Plötligt har jag bott i min lägenhet i en vecka och det känns som om jag aldrig bott någon annanstans. Jag känner mig alldeles nykär, det bubblar i själen av lycka vart jag än går här hemma. Jag kan gå in i köket och bara titta runt på mitt lilla gulliga köksbord med mjölktavlan uppspikad ovanför, eller så ligger jag i mitt hörn i soffan och spanar ut på vardagsrummet och bara ler för att jag är så otroligt nöjd. Det fattas fortfarande en hel del möbler som jag måste köpa stegvis eftersom min lön sällan är speciellt fet men det är nog mest bra egentligen, då blir varje köp genomtänkt och inte bara första bästa liksom. 
Anyhow, måndag idag alltså. Var ute i lördags, somnade inte förrens sju igår morse och hade sedan sällskap hela dagen så vid tolv däckade jag och sov stenhårt till klockan elva imorse. Sov igenom tre alarm på mobilen och missade min mattelektion, sjukt olikt mig. Men jag antar att det var sömnbrist helt enkelt, och lektionen kan jag ta igen genom att gå på handledartiden imorgon helt enkelt. 
Nu ska jag slänga ihop lite mat så jag har det färdigt när jag kommer hem från jobbet ikväll, tack och adjö, 

Fredag

Hallå vänner, nu var det länge sen igen. Jag sitter här i mina föräldrars soffa och väntar på att UPS-killen ska ringa för att komma och hämta min telefon. Ska skicka iväg den på service och jag känner mig lite nervös. Hela mitt liv är ju liksom i den där prylen. 
Anyways, inte sådär hemskt mycket har hänt egentligen. Det är stressigt som fan nu på alla plan med prov i skolan, flytten och mycket på jobbet och allt jag vill är att sova. Kan inte somna på kvällarna för att tankarna flyger runt på allt som måste göras och vaknar på morgonen och börjar direkt stressa upp mig för allt som måste hinnas med. Håller tummen för att det bara är stress och inte den där härliga höstdepressionen som brukar komma varenda år. Men men, om en vecka ska vi till banken för tillträde till lägenheten, sen blir det flytt nästa måndag. Det blir fab. Imorgon har vi en sjukt fet utgång planerad också med världens tjejgäng, kommer bli så himla kul. Så livet är inte bara deppigheter heh. Nej nu måste jag se om jag kan få tag i UPS-snubben, kan ju inte sitta här och vänta hela dagen. 

den enda du sviker är dig själv.

Lever i limbo. Veckorna springer fram och jag fördriver tiden med att dricka för mycket (som vanligt), plugga för lite, grubbla över killar och längta efter lägenheten. När jag bor där kanske jag får större klarhet i saker och ting. Då kanske jag slutar sätta mig i situationer mitt hjärta inte klarar av. Jag är inte sådär hård och tuff som jag skulle vilja tro. Nu ska jag somna om.

jag önskar jag var där nu.

Skulle så gärna vilja skriva lite nu egentligen. Det här känns som en sån där typisk kväll då jag förr skulle ha varit full av ångest och behövt få ur mig lite skit genom att banka på tangentbordet. Men så är det inte. Kan bara konstatera läget lite kort.
Jobbade två pass idag, två och en halv timme imorse och sen de vanliga timmarna nu på kvällen. Däremellan var jag hemma och chillade lite med kidsen. Albus har inte varit sig själv sedan flytten, han har nästan helt slutat äta och hunnit magra av en hel del. Som vanligt när det gäller katterna går mammahjärtat sönder totalt och jag har de senaste dagarna vakat som en hök över min lilla Abbe. Sedan igår verkar dock aptiten ha kommit tillbaka iallafall delvis så jag håller tummarna för att det kommer igång ordentligt så snart som möjligt. Det känns skitdåligt att behöva utsätta honom för stressen av ännu en flytt under så kort tid men jag tröstar mig med tanken att när vi väl är på plats där blir det inget mer flängande.
Har en myshelg med mamma framför mig. Vi ska ut och äta, gå och glo lite på Rix fm och bara chilla. Känns ganska befriande att slippa Ågatan för en helg men jag kommer säkert sakna det när jag ska krypa till kojs på lördag iallafall. Får klämma en flaska vin hemma under kvällen så det inte blir allt för stor kontrast mot mina vanliga lördagar.
I övrigt rullar livet på. Mina två första mattelektioner är avklarade och hittills känns det bra. Motivationen är på topp trots att kunskaperna inte är det hahaha. Om jag bara kämpar på ska det nog kunna bli en universitetsstudent av mig med en vacker dag.

söndagar är skit nu för tiden.

Numera är plötligt söndagsångest en del av livet igen, känns skumt. Jag har bara legat inne idag, växlat mellan sängen och soffan och har inte pallat någonting. Men det är nog bra ändå, att koncentrera all ångest och alla jobbiga känslor till en enda dag i veckan och så får den dagen vara värdelös, så resten av veckan kan bli bra. Kommande vecka ser faktiskt riktigt fin ut. Jag har min första lektion imorgon, för första gången på två år ska jag sätta mig i skolbänken igen, jag är riktigt taggad måste jag säga. Och det allra bästa är att underbaraste, finaste, allra mest fantastiska Sofie är tillbaka i Linköping och jag hoppas verkligen vi hinner ses och dra igenom hela våra somrar för varandra. Åh blir alldeles lycklig av att tänka på det. 


Sju veckor kvar tills jag somnar i min nya fina lägenhet. 

lägenhet

Är helt slut just nu och kommer somna när som helst, ville bara anteckna det faktum att jag idag köpt min alldeles egna lägenhet. Så jävla lycklig. Det kommer bli amazing. Imorgon ska jag bada och fira med vin på kvällen, woop. 

söndagsledsen i själen

Har en obehaglig, tung känsla i kroppen som jag inte är van vid nu för tiden. Det känns verkligen inte bra, måste bli av med den, den passar inte in i mitt nya positiva liv. 
Hade en skitbra utgång igår, önskar dock att jag stannat kvar och dansat med mina friends istället för att gå hem barfota med en random människa. Förhoppningsvis kör vi snart igen och då är det fullt fokus på skoj och vänner som gäller, orka alla dessa killar. På tal om det har jag en dejt i veckan hahaha, jag har tappat greppet om hela Tindergrejen. Det är en livsfarlig app för en bekräftelsejunkie som mig. 
Anyways, sju stycken visningar idag varav fem är absolut intressanta. Vi får se vad som händer i veckan. Flyttade in hos föräldrarna idag och längtar redan efter att få bo själv igen haha. Nu ska jag snart iväg och jobba, ganska oparty men nu är det definitivt sista passet iallafall. Hörs snart igen mkaj herrå. 

update om livet.

Sista passet inatt. Föreställde mig hur jag skulle trampa runt där bland villorna och radhusen, slänga ner tidningarna i brevlådorna med ett leende på läpparna och sedan fridfullt cykla hem med Tallest man on earth i lurarna. Sen skulle jag aldrig mer sätta min fot i Lambohov. Tror ni det blev så eller? Nej. Fick ett samtal av ordinarie bud som blivit sjuk och desperat behövde mig som vikarie även nästa vecka. Jahopp. Då är det la bara att ställa upp då. Men rundan inatt gick himla bra iallafall, fullt ös så jag var hemma redan klockan fyra, en halvtimme tidigare än vanligt. 
Imorgon ska jag ut med min käraste lilla Vicktoria, och jag är så taggad att det är löjligt. Föreställer mig hur jag glider runt där med en vit klänning lite lagom påverkad av alkoholhaltiga drycker och bara njuter av livet. Håller tummen för att det blir så, och att damen inte är för bakis imorgon eftersom hon varit ute och rumlat inatt med. 
I övrigt rullar livet på. Visningar på söndag och det kommer antagligen bli så att ett lägenhetsköp går igenom nästa vecka, that shit cray. Flyttar till päronen på söndag, ska på infomöte på skolan på tisdag och dessutom skriva på pappren som tar bort mig från hyreskontraktet i Lambo, äntligen. Freeeedooooom! Livet är fint med andra ord. Har så många mysiga människor omkring mig, Sofie kommer hem snart så jag äntligen får träffa henne igen och gosa loss, en person från förr har jag plötligt kontakt med igen och det betyder så himla mycket och så dyker det hela tiden upp nya roliga människor att klicka med. Life jao, det är fint. Här kommer en bild på mig och Albus när han kom och gosade ner sig igår. Puss och kram. 



fortsätt simma.

bitter på livet idag, men det har man fan rätt att vara på en måndag. beställde hem pizza, drog några avsnitt av sons och nu känns det bättre. det är bara att köra på, fem nätter kvar, utgång i helgen och elva visningar på söndag. ja elva stycken, får vi inte tag i någon lägenhet då är det fan kört. många jättefina så vi får se vad som händer. håller tummen.

maaaaaah

Hej kompisar. Just nu ligger jag i sängen och är så sjukt trött i mina små ögon men tänkte ändå skriva ner några rader här nu innan jag somnar. 

Jag har funderat en hel del inatt när jag delat ut tidningar, och efter att ha läst igenom typ alla gamla konversationer på Facebook har jag insett att bilden jag haft av mig själv är ganska skev. Låt mig förklara. 
Jag har alltid känt mig väldigt underlägsen andra människor. Jag har känt mig som någon som är som en igel och klänger och tjatar på folk, som om jag liksom tvingar folk att vara vän med mig mot deras egen vilja. Den bilden ändrades lite när jag läste igenom konversationerna och såg att jag ofta varit ganska dissig och väldigt avståndstagande mot folk, och den där bilden av att jag var klängig verkar inte alls stämma. Får ta och fundera lite till på detta, för det här går liksom emot alla mina tidigare uppfattningar. 
Anyways. Imorgon väntar en chilldag med höjdpunkten att mina ladies kommer hit på kvällen. Vi trycker nog en box rosé och skvallrar om livet som vanligt, och jag är taggad. Söndag är det visningar som gäller, typ fem stycken tror jag, varav två av dem ligger i Johannelund dvs helt fel område, men säger far att vi ska titta på dem så gör vi väl det då.  Nej nu ska jag sova, det är dags nu. Tack och adjö. 


Btw, en vecka kvar av tidningarna sen en veckas frihet innan plugget drar igång, wooooho! Taggad som fasen. 

ångest på Maxi och att vara snäll mot sig själv

Den här helgen har varit ganska onödig. Förutom hänget med Frida i fredags (som iofs var så himla värt, gos på hennes enorma balkong och klapp på fina lilla Maja) har jag inte träffat någon eller gjort något av substans. Helt sjukt eftersom jag bryter ihop av att inte ha något planerat på helgerna. Bröt ihop lite också, men inte så mycket faktiskt. Ja jag kraschlandade men jag bröt faktiskt inga ben. Lite stukad och tilltufsad men i grund och botten hel. 

I lördags åkte jag till stan så fort jag vaknat och köpte vin och mat från Ming, åkte hem och åt och sen hände ingenting. Jag blev dissad helt enkelt. Jag, Josefin Ellinor som inte låter sig trampas på, blev plötligt tjejen som sitter och väntar på ett sms och kollar mobilen fjorton gånger i minuten. Det är ju bara så fruktansvärt pinsamt och det tar fan emot att skriva det här så ni små själar som läser det här faktiskt får reda på mitt nederlag. Men så var det helt enkelt, jag blev dissad. Sträckkollade på Sons of Anarchy och har under den här helgen plöjt igenom hela säsong två, där får ni en känsla av hur produktiv jag varit. 

Men igår så försökte jag faktiskt ta tag i livet lite så jag satte mig på cykeln och tog mig till Tornby. Gick en runda på Ikano och gjorde av med lite pengar på smink och kläder, sånt som annars gör mig glad. Men den här gången funkade det inte direkt. Tog mig även till Maxi och djuraffären och köpte proviant till mig och kidsen och den där stunden jag tillbringade inne på Maxi var ta mig fan det värsta jag varit med om på länge. Jag kände hur ögonen var uppspärrade, hur jag irrade runt utan att kunna tänka klart, hur andningen skenade iväg för mig och hur ont det gjorde i bröstet. Fick nog någon sorts lightvariant av en panikattack. Och varför då kan man undra. Ja jag vet inte riktigt, men min teori är att jag insåg hur ensam jag är. Jag och V handlade alltid tillsammans, alltid. Det var inte så att en av oss tog bilen och åkte iväg, nej det var vår grej att alltid handla tillsammans. Det blev liksom dagens händelse att åka iväg till Maxi. Och så plötligt kommer jag på mig själv med att stå där med en fjollig rullkorg full med mat jag inte vill tillaga eller äta för jag vet att det kommer inte bli kul att laga maten och det kommer inte smaka bra att äta den. Det var bara så jävla hemskt.

Men jag tog mig hem, jag åt faktiskt middag och jag tog mig ur det. Nu ligger jag här efter att ha delat mina tidningar och mår bra igen. Så jävla gött att ha kommit så långt att även efter att ha skakats om ganska rejält finner jag ändå fotfästet och kan tänka snälla tankar om mig själv. För jag är faktiskt himla bra. Jag kanske blir förälskad alldeles för lätt, men hellre det än att aldrig få känna de där fjärilarna. Jag kan känna kärlek, jag kan sprida kärlek och jag kan uppskatta den även om den tar slut, och det är ju inte alla som kan det. Och så har jag en fenomenal röv, det har jag fått bekräftat från olika, av varandra oberoende, källor. Och alla vet ju att med ett nice ass kan man komma långt i livet. 

Så nae. Lite stukad som sagt, men ändå ganska trygg. Men jag ska inte ljuga, att få bo hos familjen några månader kommer faktiskt bli väldigt skönt, behöver byggas upp lite innan jag kan stå helt och hållet på egna ben. Nästa helg ska bli bättre. Puss och kram på er finisar som fortfarande läser här, jag vet inte vilka ni är men jag tycker det känns fint att dela mina tankar med er. 


Hahahaha måste bara lägga till den här bilden där det ser ut som om jag klämmer ihjäl Albus. Kan lova att han inte alls var så rädd som han ser ut, råkade bara dra bak skinnet på huvudet så han fick sådana där ögon. Det var en mysig och kärleksfull kram egentligen heh. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0