Josefin 2.0

Hej där. Hälsningar från en ny människa. 
Skojar inte alltså. Jag har ryckt upp mig. Senaste gången jag skrev vantrivdes jag i min egen kropp, såg bara en ful, misslyckad, tragisk person som tröståt för att må lite bättre för stunden. Så som det alltid varit, så länge jag kan minnas. Minns så tydligt när jag gick i mellanstadiet och jag var den enda i klassen som vägde över 40 kg och därför gav mig ut och sprang för att gå ner i vikt. Så sorgligt när man tänker på det såhär i efterhand, ett barn som kände pressen att gå ner i vikt, hamna under en viss gräns för att vara värd någonting. Sådär har det bara fortsatt sen dess. Jag har bantat och hetsätit, tackat nej till fester jag verkligen velat gå på för att jag inte velat att människor ska se mig, gråtit samtidigt som jag ätit som om jag inte hade en egen vilja, stått på knä och hulkat utan att få upp något. Jag har alltid trott att det varit normalt, att det var så det skulle kännas. Att om man inte är smal får man skylla sig själv att det känns skit. 

Men nu är det över. Nu har jag bestämt mig en gång för alla. Nu får det vara nog med hjärnspöken och självdestruktiva bantning/hetsätningsperioder. Nu ska jag äntligen gå ner i vikt. Jag önskar det inte behövdes, jag önskar jag var stark nog att älska min kropp förutsättningslöst, oavsett vikt. Men tyvärr kommer det inte gå. Därför väljer jag den andra vägen, att ändra hur jag äter och rör på mig för att till sist komma till en vikt jag trivs med och sen stanna där. Inte gå upp massor och sedan rasa i vikt för att sen gå upp allting och lite till. 
I tre veckor har jag hållit på nu, och redan har tre och ett halvt kilo försvunnit. Det känns fantastiskt, och fan vilken skillnad det redan blivit i huvudet. Jag var ute och gick en mil idag, älskade att röra på mig och skämdes inte en sekund över hur jag såg ut i min tighta träningströja. Jag tror verkligen på det här. Det pågår verkligen en förändring, kroppsligt jo ja visst men framför allt mentalt. Jag ska bli en bättre version av mig. 


L

Helgen har varit tung. Jävligt tung ärligt talat. Matångesten har nu växlat upp till en ny nivå. Igår hade mamma försenad 50-årsfest på landet, men det blev nästan så att jag och Kalle inte kom iväg eftersom jag bara låg och grät på sängen. Värmen tvingar en att välja lättare kläder och alla mina shorts, kjolar och klänningar från förra året är för små. Inte mycket, de sitter bara inte som förut. 


Och det är ju egentligen det allt det här handlar om, jag har gått upp i vikt, det vet jag. Kanske... fem kilo? Något sånt, jag äger ingen våg så jag vet inte. Men min poäng är att det är ju sambokilon. Jag har flyttat ihop med min underbara pojkvän och vi har ätit lite för gött och myst på soffan lite för mycket, det är ju liksom inte mer dramatiskt än så. Det är ju något härligt egentligen, de kommer ju ur något fint som hänt i mitt liv. Hela tiden, även när jag ligger och gråter och hulkar fram till Kalle att jag absolut inte kan lämna lägenheten för ingen får se hur jag ser ut, så finns det en liten röst i huvudet som säger "Josse, för fan, det är inte alls så farligt, släpp det nu". Men den rösten tävlar med tusen andra som skriker det totalt motsatta. 


Vi kom iallafall iväg till slut, och det kändes okej. Men sen blev det sådär, det dracks vin hela dagen, det åts två stora portioner mat, efterrätt, chips, kakor, och på kvällen kunde jag inte sova. Långt in på småtimmarna låg jag vaken för att ångesten rev och slet i mig. Idag var jag tvungen att lämna lägenheten för Kalles syster kom. Jag hade sett fram emot att få visa henne hur vi bor men tanken på att hon skulle få se mig såhär, i detta skick, det var bara helt omöjligt. Så jag lämnade lägenheten, kom tillbaka när de åkt och sedan dess har jag bara legat på sängen och inte kunnat ta mig för någonting alls. 


Och det känns förjävligt. Inte ångesten i sig kanske, för det är jag van vid i olika former, dåligt mår vi alla ibland och det får man lära sig att hantera. Det som suger så överjävligt mycket är att detta är ett sånt fruktansvärt bakslag. Jag var inte den tjejen längre ju. Jag var ju glad nu. Mådde så bra. Inte den där jobbiga bruden som bara gnällde över sitt mående hela tiden längre, jag hade ju kommit så jävla långt. Nu känns det som att jag är tillbaka på, mja, kanske inte ruta ett men typ två, fast jag hade kommit så långt. 


Framför allt skäms jag, att jag inte klarar av ett av människans allra mest grundläggande behov, att äta, på ett bra sätt. För bara en månad sen var allting lugnt. 


Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd för allt just nu. Jag vågar inte äta mindre, för då är jag rädd att hasa ner ännu djupare i kontrolltankarna och begränsa tillvaron ännu mer. Jag vill heller inte riktigt köra på som det är nu, för det känns inte som om jag kommer någonstans, det blir inte lättare att äta. 


En liten tröst i sammanhanget är iallafall att det nu blivit svalare ute så jag kan klä mig i jeans och tröja igen. I de kläderna känns det iallafall okej att lämna huset. 




Nu när jag skrivit allt detta skäms jag något fruktansvärt och vill absolut inte publicera det men kanske är det precis det jag behöver göra. Kanske kommer jag gå in och läsa denna text om en vecka eller en månad och då vara okej med allting igen. Jag hoppas det. Jag hoppas det går över så snart som möjligt. 


Ångest i en våningssäng

Hej bloggis. Det var länge sen. Väldigt länge sen. Får lite sånadär känslor som när man springer på en gammal vän och det är så bekant men så ovant. Man kände varann så väl en gång i tiden men nu är det lite stelt och obekvämt, man vet inte vad man ska säga riktigt. 

Det var ju så naturligt det här, en gång i tiden. Jag kunde öppna hjärtat och spilla ut lite av det där som gjorde ont och sen blev det bättre ett tag. Jag skämdes aldrig. Jag var okej med att må dåligt, okej med att visa det för andra, för mig var det inte synonymt med svaghet. 

Men sen hände något. Jag blev hårdare på något sätt. Mer inbunden. Jag vill inte prata längre. Jag vill inte längre dela med mig av vad som tynger mig för stunden, jag vill inte prata om jobbiga saker. Inte ens med min sambo som jag delar allt annat med i livet. Jag vill inte längre. Jag törs inte erkänna att jag efter alla dessa år fortfarande går sönder ibland. Istället drar jag mig undan, svarar inte när vänner hör av sig, går inte ut, gömmer mig inne i min trygga lilla bubbla. Allt för att slippa prata, slippa blotta mig. 

Jag förstår ju att det är mänskligt. Att ingen är lycklig hela tiden. Men det känns som ett nederlag varje gång de gamla självskadetankarna och det ätstörda beteendet gör sig påmint. Liksom, vafan Josse, har du inte kommit längre än så? Hur kan det fortfarande sitta i ryggmärgen att vilja ta ut ångesten på min kropp, när jag inte skurit eller bränt mig på nästan fem år? 

Nu är det dessutom viktigare än någonsin att lära sig att hantera känslor istället för att bryta ihop och göra något destruktivt. Nu när motgångarna kommer på rad. Det är fan tufft att plugga, det finns det ingen tvekan om. Jag var inte riktigt beredd på känslan av att vara totalt värdelös som drabbar en titt som tätt. 

Jaja. Färdigbabblat för ikväll. Imorgon är en ny dag, en dag som ska spenderas i stugan med nyopererade mamma och alltid lika rastlösa pappa, och senare kommer Kalle ut efter jobbet. Kanske tar vi en tur med båten, kanske känns det lite bättre att ha bikini på sig i den gassande solen, kanske kan jag äta och njuta av maten och inte få ångest över den. Kanske blir morgondagen en bättre dag. 


2016.

2016 var året då min mamma blev sjuk. Antagligen kommer det framför allt vara det jag kommer minnas när jag tänker tillbaka på året 2016. Men hon blev bra. Jag har min mamma kvar och jag är så lycklig för det. 
2016 var också året då jag sa upp mig och började plugga istället. Läskigt och supertufft på alla sätt och vis, men också helt rätt och så skönt att bryta ett mönster som inte gav så mycket. 
Och mot slutet av året, i september, mötte jag världens finaste människa. Min älskade Kalle. Tre månader har gått men det skulle lika gärna kunna vara tre år, så självklart känns det. 
Såklart har andra saker också hänt, människor har kommit och gått och livet har gått upp och ned som det alltid gör. Men dessa tre händelser är de som varit mest betydelsefulla. 

Inför 2017 önskar jag mig lugn. Jag önskar jag lyckas skaffa bättre pluggrutiner som dämpar tentapaniken. Jag hoppas ångesten som uppkommer i samband med folksamlingar och alkohol försvinner så jag kan ha roligt tillsammans med mina vänner utan att få svårt att andas och vilja springa därifrån. Jag önskar jag får fortsätta spendera min tid med min fina pojkvän, och jag hoppas att vi snart bor tillsammans på heltid. Ingenting skulle göra mig lyckligare än att få ha honom nära alltid. 


when the walls come down

Ibland läser jag igeom saker jag skrivit här genom åren. Inläggen är så fragmentariska och det är svårt att sätta sig in i tankarna som ligger bakom. Jag tänker då "vem var hon, den där människan som skrev det här. Vem är det som skriver nu?". Har nog inget bra svar på det, även det här kommer bli ett virrigt inlägg känner jag redan nu.
 
Jag skriver inte så ofta längre. Kanske för att behovet inte är lika stort. När jag mådde dåligt och inte kunde formulera vad som gjorde ont hjälpte det iallafall att försöka beskriva hur det gjorde ont. Numera mår jag ju bra, och när jag hamnar i de dippar alla har ibland kan jag prata om det med nära och kära, och det blir bra igen. Ändå vill jag så gärna spara mina tankar någonstans så jag kan gå tillbaka och se senare. Ska man kanske sammanfatta läget lite nu då?
Ja. Plugget går bra, två kurser är avklarade, och vi har nyss börjat med externredovisningen. Det är svårt. Eller kanske inte svårt egentligen, mer lite krångligt och ett visst tänk man måste komma in i för att förstå, typ som med matten haha. Men jag försöker hålla mig lugn, bättre att ligga lite efter och kanske inte hinna plugga in allting till tentan så jag inte klarar den på första försöket, men ändå lära mig allting grundligt än att stressa bara för att försöka klara tentan men inte fatta vad det är jag läst. Det är ju det här jag ska förväntas jobba med sen, kan ju vara en fördel att faktiskt kunna det då.
 
Mer då? Hm.. Har en fin liten människa som förgyller livet. Det är trevligt. I fredags hängde vi med Vickan och drack vin hos mig, och igår var vi i Norrköping och hängde med hans vänner för andra helgen i rad. Han gör mig lugn och trygg, och han får mig att skratta väldigt mycket.
 
Mer än så var det nog inte för denna gång. Vi hörs någon annan dag, ta hand om er kompisar.

i'm way too good to you

Söndagsångest, lördagsångest, fredagsångest. Var på Valla Rave i fredags med min allra käraste Vickan och hade så roligt. Tills idioten helt plötsligt dök upp. Som jag avskyr den människan och hans förmåga att dyka upp vid precis rätt tillfälle för att orsaka maximal smärta.
Anyways, hela lördagen gick åt till att återhämta sig från bakfyllan. Det var inte nådigt alltså, fy fasen. På kvällen kom några tjejer från klassen hit och tittade på film, jag var seg och deppig men jag tror de tyckte det var helt okej trevligt iallafall.
Idag borde jag plugga men är seg och uttråkad. Vill göra något men orkar inte, bara superjättefrustrerande sådär. Har en lugn vecka framför mig, vilket gör mig lite orolig eftersom jag blir knäpp av att sitta hemma ensam. Nästa helg blir det kravall iallafall, blir säkert skoj. Nu ska jag lägga mig i badkaret och försöka tänka på något annat än all frustration, ilska och uppgivenhet som cirkulerar omkring. Fanfanfan jävla helvetes skitkärlek. SKa hålla mig undan i framtiden.

självkärlek på pickalurven

Några glas vin i systemet, kollar igenom gamla gamla bilder på telefonen och inser att jag förut var besatt av att ta bilder på min kropp i alla vinklar som finns. Sedan satt jag och detaljgranskade dessa bilder och hittade alla valkar, celluliter och skavanker som gick att finna. Jag ser de bilderna nu och tänker ordagrant "I'm preeeeetty, I love me" (engelskan är svår att hålla tillbaka när man är lite lurig av vinet). Men hörreni. Att bli äldre. Det är ju förjävla najs ändå.


idag är inte kul.

Tänk att det alltid ska vara så totalt motsägande känslor i mina inlägg haha. Förra inlägget jag skrev var fullt av lycka och kärlek, det här kommer bli fullt av bitterhet och misär.
Men alltså nä, misär är väl något överdrivet men den här dagen har verkligen inte varit rolig. Ligger i sängen och vill sova men kan inte slappna av. Kanske för att jah drack kaffe för några timmar sen, nybörjarmisstag. Eller så är det för att jag redan har ångest över att gå till jobbet imorgon. Det har verkligen blivit hemskt där på sistone, jag räknar ner dagarna tills jag slipper. Det svärtar ner allting just nu, ingenting är kul längre. Den känslan plus det faktum att någonting jag sett fram emot länge blev inställt idag gör att allt bara är sååååå tråkigt. Har ju egentligen en massa kul saker framför mig, nästa helg ska jag på två konserter, bo på hotell och grejer och sedan kanske spendera några dagar i Nynäshamn under min semestervecka. Men jag är så opepp, funderar ärligt talat på att sälja konsertbiljetterna och bara skita i allting. Allt jag vill är att sitta hemma med min pojkvän och slippa prata eller ens interagera med andra människor. Fan vad trött man blir på denna känsla alltså. Jag vet att den går över, antagligen redan på torsdag då Pelle kommer hit och stannar några dagar. Ska bara härda ut under morgondagen också då, så slipper jag jobbet och störiga människor i några dagar. Fan. Jag vill vara glad. 

stress

Long time no see. Ligger just nu i soffan med blöta kinder och snorig näsa efter ett spontant gråtanfall orsakat av stress. Matten håller på att gå åt helvete, jag skrev nationellt prov imorse och det gick inte bra alltså. Inte sämre än förväntat men ändå inte tillräckligt för att få godkänt om jag räknade ihop poängen rätt. Satans jävla helvete vad svårt det är med matte. Det går inte in, alla dessa timmar jag lagt ner på att försöka nöta in formler och räkneregler verkar ha gett noll effekt, iallafall om man ska gå på provresultat. Jag får inte fram det på prov, det går bara inte. Så ja. Vafan gör jag nu? Vet inte. Måste få godkänt i kursen, har bara nästa vecka på mig innan betygen ska sättas och allting är försent. Sannolikheten att jag klarar det och blir student i höst är alltså ganska liten så som det ser ut nu. All detta slit i onödan, yay.

Ja och så har jag ju gått och blivit kär mitt i alltihop också. I någon jag aldrig träffat. Ja jag vet, helknäppt är det och så jävla läskigt. Han kommer hit från Stockholm imorgon och jag är så jävla nervös. Finns inte mycket mer att säga än så. Nu ska jag böla lite till och kanske tröstäta lite, herrå. 

söndagspladder.

Idag kröp jag till kojs innan Priso stängt. Förvisso med ungefär sju minuters marginal men ändå. Jag lever verkligen med den butiken, spenderar mycket tid med att spana ut över dess parkering, observera alla som får sina bilar lappade av de med jämna mellanrum cirkulerande Securitasvakterna. Alla som går därifrån med krökta ryggar, bärandes på tunga plastkassar fulla med mat. Jag kommer sakna det när byggnaden rivs och ersätts av bostadshus. 

Ja. Söndag idag igen då. Det är verkligen något speciellt med söndagar. Jag är så väldigt kluven till denna veckodag, som om man var helt logisk och osentimental skulle konstatera egentligen är en veckodag som alla andra. Men nej, det är verkligen något speciellt med söndagar. Jag blir så fundersam och grubblig men egentligen inte på ett dåligt sätt. Resten av veckan är det så mycket som händer att man inte har tid på att tänka på mycket annat än de allra mest basala behoven. Speciellt den vecka som varit, satan i gatan vad stressigt det varit. Men så kommer då söndagen, med inte speciellt mycket planerat. 
Just denna förflöt på följande sätt: jag vaknade utvilad och hyfsat pigg. Hade velat gå upp och äta en långsam frukost framför Nyhetsmorgon men eftersom lampan i min projektor gav upp livet för cirkus två veckor sedan har det blivit väldigt snålt med tv-tittande på sistone. Hursomhelst, jag traskade efter ett tag iväg till tidigare nämnda butik och köpte ingredienser till tårta som senare tillreddes till den försenade födelsedagsfikan med familjen. Fick öppna lite presenter, skoja en stund om hur mamma ska använda "cancerkortet" för att slippa göra tråkiga saker på jobbet och så fascinerades vi alla av min storebrors ofattbara förmåga att svamla. Fint var det, jag tycker om att bjuda hit familjen till mitt hem. 
När mamma och pappa skulle gå hemåt följde jag med för en promenad och sedan jag kom hem från den har jag varit stadigt parkerad i soffan, sysslandes med egentligen ingenting alls. 

Kort sagt en dag ganska fattig på innehåll. En dag som under andra omständigheter skulle ge mig en nästan ohanterbar ångest, men som nu känns ganska avslappnande och som en perfekt uppladdning inför en ny vecka. En betydligt mindre stressig än den som jag nu lägger bakom mig. 

tjugotvå år gammmmmal

Heeeeeej. Det är min födelsedag i 15ish minuter till, ska man sammanfatta den lite då kanske? 
Imorse överraskade Vickan och Hannah mig med frukost i form av en sjuk mängd fikabröd. Så otroligt fint av dem, blev så himla surprised och asglad. Fick skjuts av damerna ner på stan där jag träffade mamsi för lunch innan jag drog iväg till jobbet. Linnea, aka världshistoriens bästa kollega, hade köpt en present till mig i form av en kudde med ett kattface på. Den är fantastisk! Ooooch ja. Sen jobbade jag hela dagen, åkte sen hem och nu ligger jag i sängen. Alltså en helt vanlig kväll. Imorgon är det skola och hetsplugg inför matteprovet på fredag och högskoleprovet på lördag som gäller. 
Tänkte förövrigt en tanke om hur spännande det är att titta tillbaka på hur födelsedagarna varit tidigare år. Förra året var jag i slutet av mitt förhållande, i ett kontrollerat kaos. Helt ny på jobbet och väldigt osäker på vart det skulle leda. Idag är allting lugnt och stabilt, jag är fast anställd på NTM och har plötsligt väldiga ambitioner för hur framtiden ska se ut, något jag helt saknat tidigare. Man undrar hur det ser ut nästa år. Får hålla tummen för att jag pluggar, trivs bra med det och bor kvar i min lägenhet. Att katterna är lika gosiga som de är nu och att livet är bra. 



Hej kompisar

Hur stört är det inte att det är fredag imorgon? Ganska stört tycker jag va. Det blir alltid lika skevt när en dag i veckan försvinner som den gjorde nu i påsk. Anyhow, på lördag ska jag ha födelsedagsfest. Det blir supersköj! En himla massa tjejer (7-8 st???) i min lilla lägenhet och sen dans hela natten. Vore fint om detta inte spårar ur och blir sjukt otrevligt som förra året hahaha. Nämen så ska det nog inte bli, dramatiknivån i livet nu är betydligt längre nu jämfört med förra året så det ska nog vara chill. 

Jaha annars då? Mamma opererades för två veckor sen, och allt gick bra. Så nu är det bara att vänta till slutet av april för att se om det blir strålning eller inte, om inte så är den fysiska biten klar och det är "bara" att läka själsligt kvar. 

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och göra mig ordning för jobbet, jag börjar tidigare idag eftersom vi ska åka till Åtvid! Spännande va? Allt händer ju i Åtvid, det vet man ju. 

V

Jag älskar att bo ensam ändå. Visst finns fortfarande en längtan efter att kramas med någon i soffan men glädjen över att kunna säga "dags att gå hem, hej då" och sen får krypa in i min egen bubbla är starkast. Mmmmmmhm. En liten tanke sådär bara. Nu är det onsdag, sen är det torsdag och det betyder operation. Kli i huden. 

fortsätt simma.

Vill skriva men kan inte, orkar inte. Allting flyter på men som i slowmotion. Allt är som vanligt men samtidigt är allting annorlunda. Jag bara orkar inte. Jag orkar inte låta bli att låtsas för om jag inte låtsas blir det katastrof. 

vardag

Det blir vardag i allt, och ibland kan det gå ganska fort. Som det gjort nu. Jag kör på. Jobb, skola, Stockholm imorgon, sjukhuset med mamma på fredag. Enda skillnaden är att det hela tiden är något som gnager i mig, och att jag helst bara vill vara ensam hemma med mina djur. Längtar till helgen, då ska jag vara hemma och pyssla och fixa. 
Tills vi hörs nästa gång, se till att pussa på era nära och kära för plötsligt kan något hända. 

min lilla mamma.

Cancer. 

Bara ordet är vidrigt och ger en rysningar. Äckliga helvetes jävla sjukdom som äter upp folk inifrån. Usch. Och nu är det som varit en skräck, ett orosmoln på en i övrigt ganska molnfri himmel, det är nu en sanning. Ett faktum att förhålla sig till. Min mamma har bröstcancer. Min fina mamma. Min tokiga, knäppa mamma med alla sina uttryck och konstiga ord som ingen som inte växt upp med min mormor förstår. Min mamma med sin lugg i ögonen och ett ständigt "jag måste klippa mig". Min mamma som alltid skakar på huvudet och säger "du är galen" så fort jag berättar om något av mina upptåg. Min mamma. Min lilla mamma som uppfostrat mig och mina syskon. Min mamma, hon som är konstant och som alltid ska bestå. 

"Oj jobbar inte du såhär dags, hur kommer det sig att du kunde sluta såhär tidigt?" 
Jag ljuger när jag säger att det är kompledigt för Stockholmsresan med jobbet nästa vecka, sanningen är att jag inte klarade av att vara kvar på jobbet eftersom jag höll på att börja gråta hela tiden.

"Det är en jättebra prognos, det är upptäckt i ett väldigt tidigt stadie!" 
Det är cancer. Cancer är cancer, låtsas inte som om detta är någon snäll variant. 

"Hur känner du inför det här då Josse?" 
Det kryper i hela kroppen av ångest och tillbakatryckta känslor och jag längtar efter den där boxen vin jag köpte förut men annars är det chill, tackar som frågar. 

"Det är inte en ärftlig form, så du behöver inte oroa dig för det."
Hade inte ens tänkt tanken. Vad vore jag för egoistisk äckelunge om jag tänkte på mig själv i denna situation? 

"Det kommer bli bra det här!" 
Är det såhär vi kommer hantera detta? Att vi alla sitter och låtsas som om det är en förkylning och inte cancer som växer i ditt bröst? Ska vi låtsas som om det bara är en liten penicillinkur som ska råda bot på detta och bara helt ignorera det faktum att du ska opereras och få strålning? 

Är de svaren jag ville ge men inte gav. Lika bra att köra vidare på linjen att inte låtsas om allvaret. 
Nu tänker jag bli onykter, gråta och gå sönder i tusen bitar sen ska jag resa mig och vara stark för min mamma. 

i'll do anything

Hej vänner. Tänkte lite skriva något om livet. Kanske nämna att min telefon blev stulen förra helgen. Eller att jag hade prov igår. Eller något annat trivialt och totalt meningslöst. Jag fick nyheter igår som satte alla rutiner ur spel, som gör allt annat ointressant. Nyheter som inte är mina att dela med mig av, men som jag ändå på något sätt måste yppa för att ens förstå. Aldrig tidigare har jag känt en sån kvävande oro. På torsdag kommer svaren, på torsdag får vi veta men tills dess är livet ett vaakum. Jag törs knappt andas tills dess. Min älskade. Min klippa i livet. Min bästa vän. Jag vore ingenting utan dig. Snälla var frisk. 

ödet.

Mitt ständiga mantra just nu är "om Gud vill". Ja jag vet, så himla lökigt, speciellt eftersom jag inte är religiös på riktigt. Men det går inte riktigt att tänka på något annat sätt just nu. Jag har panik över skolan, den nya kursen är så äckligt svår och jag förstår ingenting. Om två veckor är det dags för första provet och jag är verkligen nervös. I förra kursen fick jag godkänt på alla prov utan större problem, allt flöt bara på men nu är det en kamp. Min nya lärare passar inte mig lika bra som den förra, de saker jag tycker är allra svårast är det enda första kapitlet handlar om och dessutom jobbar jag heltid nu så pluggtiden är kraftigt minskad. Men jag kämpar på, jag kan bara göra så gott jag kan och att sedan låta universum ta hand om resten. Om det är meningen att jag ska komma in på universitetet i höst så kommer jag göra det. Då kommer jag klara denna kurs trots att jag tycker den är svår. Samma sak när det gäller allt annat som känns tungt just nu, om det är meningen att det ska hända så kommer det hända. Om Gud vill. Håll ut Josie. 

lite ledsen såhär runt midnatt.

Dina starka armar runt mig. Du drar mig intill, du vill ha mig så nära det går. Du sover, jag sover. Jag har mitt huvud på ditt bröst och andas i takt med dig. Du är en så fin människa, så omedvetet kärleksfull. Men jag känner ingenting för dig. Och du känner ingenting för mig. Vi ligger såhär nära varandra ibland men det betyder ingenting för någon av oss, vi stillar bara ett behov. That's it. Kanske kommer jag aldrig känna någonting på riktigt för någon igen, som det känns nu är det fullt troligt. 

Jag har något utav en dipp just nu. Men vem har inte det i januari, årets mest deprimerande månad? Man blir så lätt påmind om hur ensam man är. Det var månader sedan jag senast pratade ur hjärtat, lät tankarna flöda ocensurerat rakt ut i luften. Hela tiden kämpar jag med att stävja de mer ocharmiga sidorna av mig själv, som det faktum att jag babblar för mycket. Pratar för mycket om allt och inget, och om mig själv. Drar paralleller till mitt eget liv när någon berättar något. Det låter nedvärderande och nonchalant fast jag egentligen inte menar det på det sättet. Eller att jag alltid tappar tråden och spinner iväg i helt andra ändar än vad som var planerat från början. 
Anyhow. Jag somnar ensam inatt och ser fram emot en god natts sömn, det är jag glad för. Och samtidigt oändligt ledsen. Jag önskar någon låg bredvid mig här i sängen varje natt. Någon som lät mig babbla på om alla små bekymmer som susar omkring i skallen. Önskar du dyker upp någon gång, och om du väl gör det, att jag vågar släppa in dig. 

nyår, under och efter.


00.30. Tolvslaget har kommit och gått, vi har alla nyårspussats med varandra och vi är alla ganska ordentligt onyktra. Därav duckface, alltid en bra idé på fyllan. 
19.30 idag. De mest bekväma kläderna som någonsin äntrat min garderob och ett spritsvullet ansikte. Fräschheten personifierad. Även numera korthårig och gråhårig, kämpar fortfarande en del med vad jag tycker om det. 

Nyåret firades in med hela tjejligan hemma hos mig. Klara, Vickan, Emelie, Johanna och Hannah var förstås med och dessutom fick vi förstärkning av Alessia och Nathalie, mycket trevligt. Vi lagade fläskfilé och potatisgratäng tillsammans, åt, drack och skrattade. Tolvslaget spenderades på Ågatan, vi gick från mig för att hitta någon plats att se raketer ifrån, och stegen styrdes ditåt i vanlig ordning. Sen blev det några timmar till hemma på Engelbrektsgatan innan jag fann mig själv ensam med en ciderburk i handen, nynnandes på Kents allra deppigaste låtar. Då visste jag att det var dags att sova. 
Dagen har som bilden ovan visar spenderats i horisontellt läge med konstant matintag. Fett. Det blir nog även så resten av helgen innan det är dags för jobb igen på måndag. 


Tidigare inlägg
RSS 2.0