varför

Stick in kniven i hjärtat på mig och vrid om, vrid om ett varv till, ett varv till. Ingenting gör ont. Ingenting känns. Du vet. Du vet mycket väl. Jag tror dig när du berättar, jag tror dig när jag ser dina tårar och hör din röst spricka i desperation. Jag tror dig när du upprepar dina ord gång på gång. Men de känns inte.
För ingenting känns. Jag undrar om det någonsin kommer kännas igen. För det enda som finns där det en gång fanns känslor är frågan varför? Varför? Varför? Varför?


it takes time.

Vaknar flera gånger varje natt med ett ryck och ser mig om i sängen. Har katterna precis intill hela nätterna, ändå känns sängen enorm och iskall. Jag vet inte vem det är jag letar efter men ändå fortsätter det hända. Jag vaknar och förväntar mig att det ska finnas någon där, någon att krypa nära, någon som kan skänka en stunds trygghet. När ska det gå över? När ska den där envisa längtan efter någon att ha nära mattas ut och bli mer hanterbar? När ska jag bli sådär självständig som jag låtsas vara? När ska mitt sovrum bli mitt sovrum och inte bara framkalla en massa ångest?

n.

Efter alla dessa år, efter all denna tid med total tystnad gör du dig fortfarande påmind ibland, som igår. Och min värld slutar fortfarande snurra för en sekund när det händer. 

vi har glömt bort hur man beter sig när man gillar varann

Det svåra är inte att tänka på allting. Det är inte svårt att få vardagen att fungera. Det är inte svårt att vakna, gå upp, äta, jobba, komma hem. Det är inte svårt att le och skratta, det är inte svårt att skämta på och låtsas att ingenting är annorlunda. Det som är svårt är de där korta stunderna när man glömmer bort hur läget ser ut, de få sekunderna innan man vaknat ordentligt på morgonen eller när man kommer på något roligt man vill skicka iväg över sms. De där stunderna innan man minns att livet är fundamentalt annorlunda nu, att de där människorna man drömde om inatt inte längre finns i ens liv och att det aldrig kommer bli detsamma igen. Det är de stunderna som är outhärdligt svåra. 

om att välja liv framför död.

Det här är ett inlägg som är ganska svårt att skriva. Dels för att jag vet att jag kommer bli dömd för det jag skriver och dels för att jag inte vet vilka ni är som läser det här. Varje dag är ni 15-20 personer som kikar in på min lilla blogg utan att jag har någon aning om vilka ni är. Vissa kanske inte känner mig, eller iallafall inte har känt mig på många år, och då kanske ett sånt här inlägg blir väldigt konstigt. Andra kanske känner mig och anser att detta är ett skrik efter uppmärksamhet eller att jag gör mig själv till ett offer, vilket inte på något sätt är min mening. Den här bloggen är min dagbok, min möjlighet att dokumentera mitt liv för att i framtiden kunna gå tillbaka och se hur jag utvecklats och förändrats genom åren. Kanske blir det här ett sånt inlägg som jag kommer skämmas för i framtiden och vilja ta bort, men just nu känns det, trots att det är väldigt kontroversiellt och kan tolkas väldigt fel, helt rätt att skriva detta. Så, here it goes.
 
Jag försökte ta mitt liv natten mellan söndag och måndag. Definitionen av vad som räknas som ett försök kanske skiljer sig åt, men det jag gjorde ser jag som ett försök. Jag gjorde research hela kvällen (att faktiskt lyckas döda sig själv och inte bara skada sig riktigt illa är väldigt mycket svårare än jag först trodde) och kom fram till en metod. Jag förberedde allt som behövde förberedas, skrev ett avskedsbrev till de närmast berörda och gjorde mig redo. Jag var färdig, jag var klar, och jag var hundra procent lugn och sansad. Jag skulle dö där i natten och det var befriande på alla sätt och vis. Jag har levt med självmordstankar till och från i många, många år och att faktiskt äntligen göra slag i saken kändes helt rätt. Hur jag skulle ha gjort det är inte relevant.
Men sen stod jag där. Och det började dyka upp mer praktiska tankar i huvudet. Vem kommer hitta mig? Hur lång tid kommer det ta innan någon förstår att något hänt? Om det dröjer en vecka, hur ska katterna klara sig? Kommer jag faktiskt klara det eller kommer jag sluta som ett vårdpaket och bli en ännu större belastning för min omgivning? Bara sådär, på en sekund, försvann min övertygelse. Jag som var en sekund från att göra det, det oåterkalleliga, stod plötligt och tvekade. Så jag struntade i det. Jag tänkte att jag gör det under valborgshelgen istället, när jag hunnit fixa allt lite bättre.
 
Men när jag vaknade på måndagsmorgonen var det som om livet bara tog tag i mig och skakade om mig. Allt var så vackert på något sätt. Solen som letade sig in mellan glipan i gardinerna, katternas mjuka päls mot mina bara ben, de trygga hjärtslagen i mitt bröst. Jag är inte redo att dö, var min första tanke. Jag är inte redo att ge upp tanken på att livet blir bättre. Jag är inte redo att ge upp drömmen om ett hus på landet, en hel drös med ungar och en fru eller make som älskar mig. Jag är på botten, den djupaste jävla botten men det kan bara gå uppåt härifrån. Om jag kan välja att döda mig själv så kan jag välja att vara lycklig också.
 
Jag kan inte ta tillbaka alla de vidriga saker jag gjort genom åren. Det finns så mycket saker jag sagt och gjort som är åt helvete fel på alla sätt. Men jag kan inte ta tillbaka det, jag kan bara gå vidare och försöka lära mig att göra annorlunda i framtiden. Jag ursäktar inte det jag gjort, jag ser inte mig själv som ett offer, jag är fullt medveten om att det mesta av all skit som hänt i mitt liv är en direkt konsekvens av mina egna val.
Jag avslutar det här inlägget på samma sätt som mitt avskedsbrev, eftersom jag hoppas att det brevet aldrig kommer till användning.
 
Till alla er som jag sårat, skadat och gjort fel mot, jag ber innerligt om ursäkt. Till alla er som sårat, skadat och gjort fel mot mig, allt är glömt och allt är förlåtet. Ta hand om varandra.

kommer aldrig härifrån.

vissa dagar är det så himla lätt att köra på som ingenting. det finns där och skaver hela tiden men det går att bortse från det. andra dagar, som idag, klarar jag inte av att fungera som en vanlig människa. helvete vad ont det gör, hela, hela, hela tiden. och jag vill bara prata. det är det enda jag vill men även det enda jag inte kan. fy helvete för det här. var du tvungen att fucka upp hela mitt jävla liv? var du tvungen att leka med mig och sen kasta bort mig så fort du fått det du ville ha? var du tvungen att få mig att bry mig mer om dig än jag någonsin varit i närheten av att bry mig om någon innan? var du verkligen tvungen att såra mig så djupt?

ljus.

Ljuset tränger in i sovrummet trots de tunga gardinerna. Jag vill gå upp och dra igen dem ännu mer, täcka för med mer tjockt tyg. Men jag förmår inte mig själv att röra min kropp. Hela jag är full av glasskärvor och varje gång jag rör mig hugger det till. Så jag ligger kvar och gör ingenting och hoppas på att få somna om. Det gör för ont att vara vaken. 

fake it.

om tre timmar ringer alarmet på mobilen. ynka tre timmar. men jag kan inte sova, alla tankar virvlar runt som en tornado där inne. ögonen rör sig under ögonlocken, jag vrider och vänder på mig men oron i min kropp går inte att bli av med. det är en kliande känsla, som sprider sig som ett gift för varje slag hjärtat slår. jag vill skrika rakt ut, vråla rakt in i ett tomt rum, skrika tills rösten tar slut och sen slå igen dörren och kasta nyckeln. där inne kan all oro, ångest, sorg och annat ovälkommet få leva och frodas, men inte i mig, inte nu. 
men å andra sidan är ingen lika bra som jag är på charader. ingen kan skratta så äkta som jag kan, trots att det känns som om något skär sönder mig inifrån. ingen kan låtsas som jag kan, så därför fortsätter jag må bra och vara glad utåt. det är så mycket lättare så. 

har för mycket känslor för mitt annars kalla hjärta.

hoppar mellan olika sinnesstämningar. hinner knappt landa innan jag kastas över till nästa. så kall, så arg, så bedrövad, så glad, så kär, så likgiltig, så oerhört förvirrad. skulle behöva ett minnessåll, ett sånt som dumbledore har. om jag kunde ta varje tanke och bena ut dem var för sig skulle saker och ting kanske bli lite tydligare, för just nu vet jag inte vad jag vill eller vad jag känner. det enda jag vet att läget är ohållbart, det kan inte fortsätta såhär. eller? 

dag sju och hej igen absoluta jävla botten.

Idag är jag så jävla arg. På andra människor men som alltid allra mest på mig själv. Jag är så dum, så oerhört, fruktansvärt dum. Jag gräver inte bara min egen grav, jag praktiskt taget skyfflar jorden ner över mig själv. Jag sover så mycket jag kan tills jag blir tvingad att vakna och då lägger jag mig tyst och stilla i soffan istället. Ingen mat, mat är äckligt. Jag håller för i helvete inte ihop. Jag går sönder i sömmarna, jag faller isär och den här gången finns ingen där som plockar upp bitarna. Jag förtjänar inte någon som plockar ihop mig igen. Det bästa vore om jag bara fick krocka med bilen och få ett snabbt jävla avslut för jag ser inget väg upp ur det här hålet. Jag hatar er, ni hatar mig, jag hatar mig. Fuck you världen. 

dag två.

inatt somnar jag i en annan säng. en som inte är min men som ändå är hemma. ikväll lämnar jag mitt hem för mitt andra hem. lämnar den här staden för skogen. och det känns underbart. för första gången sedan det nya känner jag en aning av en känsla och det är lättnad. en lättnad att få åka och lämna allt det här. jag vet inte om det är för en dag, en vecka eller för alltid men det gör ingenting. för det kommer bara vara jag och mina demoner där. ett halvt liv av undanflykter och lögner tar slut ikväll.
 
en reflektion. jag har gått ner tre kilo sedan förra veckan, två av dem sedan i lördags. hur är det ens fysiskt möjligt? någon klok människa får gärna ge mig ett svar på det för jag fattar inte. är det vikten av en själ som lämnar en människa? för jag är ganska säker på att den är borta.
 
 
 
har du börjat hata mig än?

dag ett.

första dagen i det nya livet. livet efter. det är fred för tillfället, en tyst och bräcklig fred men den finns där. och en del av mig är besviken för jag hade nästan önskat att bli slagen sönder och samman. 

you're holding in your hands the two halves of my heart

Ja. Fan alltså. Hur jag än formulerar det här blir det bara fel ändå. För jag har inga ord som på riktigt förklarar hur det känns. Hur det känns att verkligen, verkligen tycka om en person, att se denne person som en riktigt nära vän, någon man litar på och någon som finns där. Hur det känns att tro att man kommit nära denna människa, att man funnit en trasig själ i en värld av trasiga själar som matchar med ens egna sår och ärr. Hur det känns att bli sviken av den personen. Att få veta att man bara är en i mängden, en i raden av många. Att få veta att den här människan som man bryr sig så oändligt mycket om inte bryr sig om en tillbaka. Det är en riktig jävla sorg ärligt talat.
 
Ingen trampar på mig. Ingen gör sig rolig på min bekostnad. Ingen, ingen, INGEN utnyttjar mig. Men det är vad du gjort, och jag har bara låtit det ske, för någonting med dig gör mig svag och dum. Men det är färdigt med det. Jag kan inte försöka se det goda i någon som bara vill visa det onda. Men jag kommer sakna dig, det kommer jag verkligen. Eller så kommer jag sakna det jag trodde vi hade.

jag hatar dig, du hatar mig, jag hatar mig.

Just nu vill jag bara resa mig, dra på mig ett par byxor, skor, jacka och sen bara gå ut genom dörren. Stänga den bakom mig och aldrig någonsin se tillbaka. Bara gå och gå tills benen är alldeles nötta, senorna gått av och musklerna förtvinat. Jag vill bara bort, bort, bort. Det finns inget här av betydelse. Och med brist på betydelse finns inte heller någon mening med ord. Jag ska döda oss med tystnad älskling, så som bara jag kan. 
Vänner, familj, sambo men ingen kärlek, ingen vänskap, ingen empati, ingen ork att bry mig. Jag är nog psykopat, så fylld av likgiltighet mot de flesta. 

älskade aina.

ibland händer saker som varit på gång länge men som ändå kommer som en smäll när det väl inträffar. i mitt relativt organiserade kaos till liv just nu kom detta och rubbade min bräckliga balans. 

godnatt älskade lilla mormor. du var den mest speciella människa jag någonsin träffat och antagligen någonsin kommer träffa. 

ärligt talat.

Vissa saker är så djupt rotade. Går så ofattbart långt ner i djupet av själen.
Jag trodde jag var klar med det här. För tillfället iallafall, ett halvårs frist iallafall, det var vad jag hoppats på. Men så kom det nu
En vanlig morgon på jobbet. Två timmars spring i trappor, hem dränkt i svett, in i duschen. Har den valken varit så stor förut? Eller suttit just så? Och här, under bulan på magen, har det verkligen stått ut såhär mycket förut? 

Och så kommer tanken på vågen. Som jag låtit bli ett tag nu. Typ en månad eller så. "Ska bara väga mig lite, har jag gått upp massor så kanske jag är gravid heheheh och det vore ju rätt bra att få reda på hehe".

Smäll i ansiktet. Åh herrejävla Jesus, du fruktansvärda vidriga vågjävel, äckliga digitala siffror, äckliga fittiga vikt. Jag har aldrig förut sett en så hög siffra och fy fan vad det känns. Rakt in hela vägen in i min smått störda själ. Feta äckel. 

Det finns en del av mig som vet att det inte är normalt att vilja ge mig ut och springa just nu trots att jag inte sprungit sen jag var barn och jag vet att det inte är normalt att planera hur jag ska "fasta" imorgon. Men den lilla logiska delen ber jag att dra åt helvete just nu. 

Jag behöver en 15-kilos viktnedgång och en diagnos. Jävla psykiatri med era jävla väntetider och semestertider. Och jävla dumma Josefin, varför kan du inte bara fungera?

Utkast: Jun. 29, 2012

I natt lyssnar jag på alla de där gamla låtarna. Som jag lyssnade på då, under de där åren då allt var som ett töcken men som det ändå finns knivskarpa minnesbilder från. Jag minns exakt vad jag lyssnade på när jag satt i bilen på sjukhusparkeringen och vägrade att lyssna på min pappas vädjanden att följa med in. Jag minns att jag upprepade låttexten i mitt huvud för att blockera kärringens röst. Hon som kom med påstående efter påstående om hur en tolvåring fungerar och känner och att mina tankar inte var riktiga. Jag var för ung för att känna, för ung för erfarenheten jag bar på. Men tydligen inte för ung för att proppas full med piller som inte fungerade, som förvandlade mig till en zombie istället. Tänk om hon bara lyssnat, tänk om de bara lyssnat istället för att inte tro mig.
Jag minns många av de låtar som jag lyssnade på alla de nätter jag satt uppkrupen i sängen och karvade i mig själv. Med ena härluren hängande utanför örat, rädd för att någon skulle komma in och avbryta min livsviktiga ritual.
Jag minns exakt vad jag lyssnade på en kall novemberkväll när jag gick över en mörk fotbollsplan. "Släpp det här nu, sluta vara en sån jävla idiot. Det kommer aldrig hända." Många år senare tänker jag fortfarande likadant. Jag kommer aldrig riktigt släppa taget om dig, jag kommer för alltid vara en idiot.
Fantastiskt vad mycket minnen lite simpel musik kan väcka till liv. Saker jag inte tänker på, saker jag pressar in i ett undanskymt skrymsle där de får förbli gömda tills de plötsligt gör sig påminda.

true.

Idag har varit en riktigt bra dag. Verkligen bra. Nu är jag ensam och ska snart hoppa in i bilen och åka till jobbet. Men plötsligt känns det som om allt det fina idag bara försvunnit. Varför gör jag såhär mot mig själv om och om igen?

År efter år, du försvinner inte från mitt medvetande.

Och så var det dags igen. Vidriga, vidriga dröm. Den här gången började det hela med att jag befann mig på en ö tillsammans med människor jag umgås med nu eller som jag umgicks med förr. Det verkade vara någon form av skolläger.
Vi gick omkring där på ön och hade roligt, badade, skrattade, berättade historier. Och sen hände det, på samma sätt som jag alltid upplever det. En kall kår gick längs ryggraden och jag visste att du var där, någonstans i närheten. Resten av drömmen bara grät jag, utan uppehåll. Du fanns i periferin men jag såg aldrig mer än en mörk gestalt som försökte undvika mig.
Bara en skugga, en känsla, en dröm som många andra. Men när jag vaknade satt förtvivlan kvar inombords och tårarna var nära. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det här fortfarande händer, efter så många år. Hur kan jag fortfarande känna och sakna så som jag gör? Helvete, helvete, helvete. Hela grejen är så sjuk.

Men å andra sidan vaknade jag med Albus som tryckt sitt ansikte mot min kind och spann som aldrig förr, och så fort Stinson märkte att jag var vaken kom han fram och kurade ihop sig på mitt bröst. Mina älskade pojkar, det är så mycket kärlek där alltså.

Mina stora planer för dagen blir inte av. Istället blir målet bara att komma ut på en promenad och kanske en lättare städning här. Mer än så klarar jag nog inte i detta omtöcknade tillstånd jag befinner mig i. Det blev inte många timmars sömn men jag törs inte somna igen. Jag vill att du ska återvända till den mest avlägsna delen av mitt medvetande där du ska befinna dig.


så mycket känslor.

Så väldigt illa berörd och tagen av det som hänt. Ännu ett dubbelmord som i sig är så fruktansvärt, men när det dessutom är människor min familj känner som är inblandade blir det hela bara ännu mer konstigt. Människor jag umgåtts med och i vars hus jag har spenderat mycket tid har nu fått sina liv förändrade. 
Kryper ännu närmare min man ikväll och är så glad att jag får så mycket kärlek. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0